Ove förlorade halva sin familj: Cancern tog min dotter och min fru

Ove, hustrun Pernille och dottern Anne håller om varandra i en sjukhussäng där Pernille och Anne behandlas för sin respektive cancer.

Svend Aage Madsen
Läkarbeskedet 2016 kom som en chock för Ove och hans familj. Dottern Pernille hade fått en hjärntumör. Sedan kom nästa slag: Hustrun Anne hade drabbats av skelettcancer.


På två år förlorade Ove Gudbrandsen, 42, halva sin familj. Hans dotter Pernille drog sitt sista andetag 5 februari 2018 och hustrun Anne den 23 juli 2020. Båda avled i obotlig cancer.

– Anne hoppades in i det sista på att forskarna skulle hitta en behandling som kunde hjälpa henne att leva vidare, berättar Ove.

– Hon var inte redo att dö. Hon hade så mycket att leva för, fortsätter han.

Mor och dotter är begravda vid Høre kyrka i norska Valdres. Ove besöker kyrkogården vid den gamla stavkyrkan varje dag, precis som han och hustrun Anne gjorde tillsammans efter dotterns död.

Rädd för att dö

Det hade gått för kort tid mellan dödsfallen för att mor och dotter skulle få vila i samma grav, men Ove hoppas att gravstenarna ska kunna placeras så nära varandra som möjligt.

Det var i Høre kyrka som Ove och Anne 2009 gifte sig efter åtta år som par. Och det var här som de lät barn och vuxna ta farväl till lilla Pernille bara blev sju år gammal. På begravningen var hennes kista pyntad med teckningar och ballonger.

– Jag tror inte på gud och för mig känns meningslöst när någon säger till mig att det finns en mening med det som skett. Anne trodde inte heller på ett liv efter döden, men hon hoppades ändå på att få möta Pernille igen. Det viktigaste för Anne var att finnas här på jorden, för mig och pojkarna våra, säger Ove.

– Hon var bara rädd för att dö.

Begravningsceremoni utomhus

På grund av coronapandemin var möjligheterna för vänner och släkt att delta vid Annes begravning begränsade.

Ove sitter på huk vid sin hustrus och sin dotters grav och berättar om hur det var när de blev sjuka i cancer.

Anne och Pernille är begravda bredvid varandra.

Svend Aage Madsen

– Jag stod inte ut med tanken på att vara den som nekade någon att ta ett sista farväl av Anne. Med hjälp av goda vänner såg vi till att ceremonin hölls utomhus.

Ett traktorsläp pyntades och Annes kista fick stå under bar himmel. Därmed kunde alla som villa komma dit – och hålla nödvändigt avstånd.

Huset på Ryfoss känns tomt när Anne är borta, och numera är Ove ensamt ansvarig för sönerna. Bonussonen William, 21, pluggar i Oslo och yngste sonen Noah, 14, drömmer om att få göra detsamma. Men först måste han bli klar med grundskolan och konfirmationen som blivit uppskjuten på grund av pandemin.

– Jag både tror och hoppas att pojkarna kommer att klara sig bra. Vi har haft tid att förbereda oss på dagen som vi in i det sista hoppades inte skulle komma. Även jag kommer att ta mig igenom detta och kunna se framåt. Det finns fortfarande någon som behöver mig och vi kommer att följas åt genom livet. Men jag behöver skynda långsamt.

Annes sjukdom gjorde att familjen i våras fick erbjudande om enskild konfirmation för Noah.

– Det var ingen poäng med det. Då var Anne så sjuk att hon inte hade haft någon glädje av en festdag. Samtidigt var hon en kvinna som fortsatte överraska oss – in i det sista. Inte minst när vi tog en fjälltur till en plats i närheten som betyder mycket för oss.

Samtidigt var hon en kvinna som fortsatte överraska oss – in i det sista

Ove berättar om hur hustrun som utåt sett gjorde allt för att verka positiv och stark för att när de var på tu man hand betala priset för kraftansträngningen.

– Anne överraskade alla när det visade sig att hon hade bjudit in familj och vänner till min försenade 40-årsfest. Hon hade planerat detta i hemlighet. Planer som också innebar att festarrangören fick avsluta kvällen med att få antibiotika intravenöst av hemsjuksjuksköterskan.

Pratade knappt om framtiden

Anne drog sitt sista andetag hemma. Smärtstillande tog bort det mesta av hennes fysiska smärtor under den sista tiden, men hon försonade sig aldrig med att resten av livet kunde räknas i dagar.

– Vi pratade alltför lite om framtiden det senaste året. Det gjorde så ont att tänka på att det inte längre skulle vara vi två. Och det var ju ingenting som kunde planeras. Annes dagsform styrde allt och hon var fast besluten att det var bättre att vara hemma än att vara på sjukhus.

Ove berättar om månader som sjuksköterska, om hopp och drömmar och om hur han bar sin hustru från vardagsrummet upp för trappan till sovrummet.

– Vi ansökte om trapphiss. Den fick vi en vecka innan hon dog. Det gick snabbare att få den bortforslad, säger Ove.

Det gjorde så ont att tänka på att det inte längre skulle vara vi två

Livet präglades av cancern

Ove berättar om de 19 år som de var ett kärlekspar och räknar ut att hälften av dem var präglade av cancern som Pernille och Anne drabbades av.

Det var 2016 som dottern Pernilles hjärntumör upptäcktes. Årets efter fick denna tappra flicka ”Prinsesse Ragnhild og Erling Lorentzens Gledespris” på 50 000 norska kronor. Tanken med pengarna är ge de drabbade familjerna möjlighet att göra något trevligt ihop eller förverkliga en dröm.

Pernille med mamma Anne, pappa Ove och bröderna Noah och William.

När Pernille fick Gledespriset blev hon överlycklig. Hon drömde om att resa till Paris. Här är hon tillsammans med mamma Anne, pappa Ove och bröderna Noah och William.

Foto: Svend Aage Madsen

2018 var Pernille väldigt sjuk och då delade hon rum på sjukhuset med mamma Anne som hade skelettcancer. Det var inte första gången som Anne drabbats av cancer. Hon hade tidigare haft livmoderhalscancer, men blivit friskförklarad. Även om det var två olika typer av cancer så finns det faktorer som tyder på att den senare cancern kan bero på strålbehandlingen hon fick vid sin första cancer.

– Det krävdes inte mycket för att Anne skulle känna hopp igen. Glädjen var stor när hon som den första i Norge fick prova en ny typ av immunterapi – men besvikelsen var desto större när den inte hade någon effekt.

Samlar in pengar till cancerforskning

Anne och Ove valde tidigt att vara öppna om sjukdomen som drabbat familjen. På vänster underarm har Ove tatuerat Cancerföreningens symbol på ett stort P omgivet av första bokstäverna i familjemedlemmarnas namn.

De senaste åren har han lagt mycket tid på att samla in pengar, kanske så mycket som en miljon kronor till forskning om sjukdomen som kostade hans tjejer livet.

– Det är för sent för Pernille och Anne, men det kan inte forskas för mycket om hur cancer kan botas, säger Ove.

– Jag är villig att göra allt jag kan för att förhindra att andra får uppleva det jag har upplevt. Idag finns det vaccin mot livmoderhalscancer, den diagnos som startade vår cancermardröm. Men det allra viktigaste är att unga kvinnor kan gå på regelbundna kontroller.

Översättning: Lisa Södergren

Kirstens barn Hugo och Leo är enäggstvillingar – trots att de föddes olika dagar

Louise förlöste sin systerson i hallen – var själv gravid i femte månaden

Emelies bebis dog i slutet av graviditeten: "Ingen kan ersätta Edit"