Ätsvårigheter hos barn – tillit och inga tvång hjälpte Tage

Runt matbordet ligger leksaker utspridda på golvet. Matplatsen som för många associeras med en trevlig och avslappnad familjestund är för andra kopplat till jobbiga måltider och ångestfyllda matsituationer.

Torunn Liljegren bor med sin familj i Göteborg. För drygt sex år sedan, när hennes son Tage var knappt två år gammal, märkte hon att hans matvanor började förändras. Mat som han tidigare gillat tyckte han inte längre om och när han sedan blev lite äldre ville han ha banan till varje rätt annars åt han inte. Det väckte varningssignaler hos Torunn.

– Han började begränsa mer och mer och vi märkte att vi var tvungna att göra något extra varje måltid för att få honom att äta, säger Torunn.

Torunn är logoped och har tidigare jobbat med andra barn som har ätsvårigheter. Ätsvårigheter hos barn kan bero på många olika anledningar och hon har mött barn som i olika grader är mer eller mindre selektiva med maten.

– Personligen så tycker jag att när man upplever att det är ett problem i vardagen, till exempel om man måste tänka på att äta innan man går på kalas eller ta med sig mat som kommer fungera. Då tänker jag att det finns ett problem där man inte kan göra spontana saker utan måste fundera över matsituationen, säger hon.

”Matvägran” och ”ätovilja” – att hjälpa barn med ätsvårighet

Just benämningen av denna typ av ätsvårighet menar Kajsa Lamm, logoped och medicine licentiat, är en ganska stor diskussion. Ord som “ätovilja” och “matvägran” är ganska vanliga, vilka hon tycker är problematiska då de inte beskriver den faktiska problematiken.

– Problemet är att det pekar mot att det skulle vara något som barnet inte vill, alltså att barnet inte vill äta. Min erfarenhet är att barnen oftast vill men inte kan, säger Kajsa Lamm.

Så sent som 2019 kom en internationell definition, nämligen Pediatric Feeding Disorder (PFD) som Kajsa Lamm tycker är en mer passande definition av problematiken och har inneburit stora framsteg för barn som har ätsvårigheter som nödvändigtvis inte beror på motoriska svårigheter eller sjukdomar.

– PFD har inneburit att man tittar på ätsvårighet hos barn från flera olika perspektiv, inte bara ätandet genom munnen eller om det skulle vara något i magen som är fel. Man tittar på hela barnet och matsituationen på ett helt annat sätt, säger Kajsa Lamm.

Såg ångesten hos Tage

För barn med denna typ av ätsvårighet innebär ätandet en stor psykisk påfrestning.

– Det är ett ångestpåslag som kan gå över styr om man inte får hjälp. Den ångesten såg jag hos Tage när han var liten, säger Torunn.

Den ökade ångesten kring ätandet kan ofta leda till att barnet helt plötsligt slutar att tycka om mat som de tidigare gillat. För att säkerställa att maten som Tage tröttnat på inte ska försvinna helt har Torunn gjort listor över olika saker han tycker om, tycker är okej och tycker inte om alls. De tre olika kategorierna placeras sedan in under grön, orange och röd.

– Jag tycker att det är viktigt att aktivt prata med barnet om att han faktiskt har tyckt om det men att han kanske inte älskar det just nu. Då får det vara på en lista över saker som man ändå äter lite av så att inte repertoaren minskar utan att man ser att den faktiskt ökar.

Att utöka repertoaren och våga smaka nya saker har varit en annan utmaning för Torunn. Men en metod som har fungerat väldigt bra för dem är lek.

– Jag tror att leken gör att det inte behöver vara så dramatiskt och att man närmar sig maten utan tvång. Jag tror att man vågar utforska det mer då. I matsituationen som annars är jobbig kan man avdramatisera det lite grann genom att leka och fåna sig, säger hon.

Surfplattan hjälpte Tages ätsvårighet

Bland annat använde de sig av appen POOW där man tar en bild av sin tallrik och ställer in hur mycket av det som är på tallriken som man ska äta upp. Sedan suddar man bort i takt med att man äter och då laddas ett batteri i spelet. När batteriet är fullt så får man se en film där superhjälten POOW gör en hjälteinsats.

– Vi jobbade verkligen aktivt med det, säkert under ett års tid och den var väldigt hjälpsam. Det var mycket för de orangea rätterna som inte var hemska men som vi försökte hålla kvar, säger Torunn.

Torunn är dock noga med att påpeka att surfplatta och tv-tittande vid matbordet lätt kan bli en distraktion som inte gynnar ätandet. Därför använde de inte appen för att smaka nya saker utan mest för att behålla de rätterna som han tyckt om tidigare.

– Problemet är om man gör något utan att vara medveten om det man gör så blir det inget riktigt lärande. Du får ner något men du lär dig egentligen inte hur du gör eller hur du ska hantera det till nästa gång.

För att utforska och våga smaka olika saker använde de sig mycket av ett egentillverkad smak-spel med färgade plastmuggar, tärning med olika färger och marker i olika färger. I muggarna la både Torunn och Tage olika saker att smaka och när de slog den färgade tärningen fick man smaka det som låg i muggen med samma färg. Klarade man det så fick man motsvarande marker.

– Att smaka kunde vara att ta i något eller lukta eller slicka. Det räknades som att smaka så man behövde inte äta det.

Skuldkänslor och skammande är vanligt

Att vara förälder till ett barn med ätsvårigheter kommer ofta med mycket skam och skuld från omgivningen, där andra föräldrar gärna ger råd som inte alltid är genomtänkta.

– Det man får som bemötande kan vara kommentarer som: “Låt honom inte gå från bordet”, “Hemma hos oss måste man smaka på allt” eller “Inget barn svälter ihjäl i Sverige”.

Mutor är även något som hon ofta får som råd och som hon uppfattar som en rätt vanlig metod. Däremot är det inte något som hon rekommenderar.

– Även om du faktiskt lyckas så om barnet får i sig något som är riktigt obehagligt är risken att ångesten ökar.

När det kommer till tvång så menar Torunn att det finns en betydligt bättre och mer hållbar lösning – nämligen tillit.

– Jag tror att tilliten är jätteviktig. Jag har sagt väldigt många gånger till Tage att jag kommer aldrig tvinga honom att äta något som han inte gillar. Det är något vi sagt ord på, säger hon.

Torunn betonar vikten av att prata öppet med sitt barn och tillsammans komma överens om matsituationen. Hon är dock noga med att påpeka att det är orimligt och ohållbart i vardagen att låta barnet få välja helt fritt vad han vill äta. Men tycker att det alltid ska finnas något att äta som känns tryggt.

– Vi har alltid kört på att det alltid finns knäckebröd som han tycker om på bordet till varje måltid som man kan välja. Det ska inte bara vara ett bord med äckliga och läskiga saker.

Tilliten blev vägen framåt

Det kräver ju såklart att man har bra koll på hur matsedeln ser ut på förskolan eller skolan, poängterar hon. Så att man vet om barnet fått i sig en bra lunch till exempel.

– Man får tänka på näring i någon slags helhet. Knäckebröd varje dag hade ju inte funkat men att det iallafall finns som ett val varje dag och att man inte behöver göra en stor affär av det.

När klockan närmar sig 14 kommer Tage hem från skolan. Det har varit korvstroganoff i skolan. Inte hans favorit men ändå helt okej, berättar han. Till mellanmål vill han ha ett äpple som han skär upp själv. Tre av bitarna lägger han åt sidan. De vill han inte ha. Resten tar han med sig till köksbordet.

När Tage blev lite äldre började han beskriva sina känslor kring mat och ätandet. Torunn berättar att han uttryckte det som: “Jag vill men kroppen säger nej”.

– Det var förstås jobbigt att han kände att kroppen inte ville men samtidigt blev jag väldigt glad och stolt över att han kunde sätta ord på det och berätta om hur det kändes. Det är nog också så jag tror att det är med det mesta, att barn gör så gott de kan och vill göra mer än de klarar ibland.

Nu är Tage åtta år gammal och de jobbar fortfarande aktivt med hans ätande. Men idag har de har kommit till den punkt där det är en hållbar vardag.

– Det viktigaste är att hitta fram till något som är okej. Det är där vi är nu. Han gillar absolut inte allting men jag behöver inte vara orolig över något, säger Torunn.