Anna Flodberg om livet som npf-förälder – så hanterar hon oron

Anna Flodberg och hennes man hade sett fram emot att bli föräldrar. De drömde om dagar i skidbacken, diskussioner vid middagsbordet och tivolibesök.

Men redan när deras första barn gick i förskolan började oron gnaga.

– Han var rädd för höga ljud, fläktar kunde till exempel skrämma livet ur honom. Han intresserade sig starkt för mönster och när jag lämnade honom på förskolan gick han alltid till en speciell gunga, säger Anna Flodberg 48.

Där satt han för sig själv i sin egen bubbla, säger Anna. Han kunde också sitta långa stunder framför tvättmaskinen. Han fascinerades av allt som snurrade.

Det var första barnet och Anna pendlade mellan hopp och förtvivlan.

– Ena dagen tänkte jag att allt var normalt, andra dagen bröt jag ihop. Innerst inne kände jag att något var annorlunda.

Familjen utökades med en lillebror och de bestämde sig för att flytta till större. De bytte förskola och inför flytten tog förskolläraren Anna åt sidan.

– Hon sa: "Det finns saker som avviker hos er son. Jag tror att det är något neuropsykiatriskt." Jag förstod ingentings, säger Anna.

Hon började googla och hamnade snart på hemsidor som handlade om autism och adhd. Dittills var hennes bild av autism ungefär Dustin Hoffman i filmen "Rain Man".

– Mer än så visste jag inte. Jag minns att jag satt uppe på nätterna och letade efter alternativa metoder. Jag kände en manisk instinkt att hjälpa min son. Mellanrubrik

Hennes son fick tid för utredning. Tre år gammal fick han diagnosen autismliknande tillstånd, som sedan ändrades till autistiskt syndrom och adhd.

Han hade svårt med samspelet, kunde knuffa andra barn och fick ofta utbrott. Det hände att han la sig på övergångsstället på väg hem från förskolan och vägrade gå vidare. Ofta låste det sig för honom.

– Till slut ägnade jag timmar åt att leta efter tomma parker, för att slippa dömande blickar från andra föräldrar, förklarar Anna och berättar att situationen gjorde att familjen började isolera sig allt mer.

– Många uppfattade min son som ouppfostrad, men det handlar inte om det. Jag kände att jag behövde förklara hans beteende, utbilda andra om diagnosen och ständigt ligga steget före. Jag var alltid stressad.

Småsaker kunde få pulsen att skena.

– Skulle vi åka buss visste jag att det skulle bli kaos om han inte fick sitta på sitt favoritsäte. Till slut tröttnade vi på andras blickar och tog alltid bilen istället.

”En diagnos och ett lycka till”

Diagnosen Autism går under LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, och familjen fick hjälp av kommunen ett antal timmar i veckan. De ansökte också om ett omvårdnadsbidrag för att köpa hjälpmedel. I förskolan fick han en resurs på heltid och tillsammans jobbade de med metoden IBT, intensiv beteendeträning.

– Han fick titta på bilder på människor för att förstå känslouttryck och tränade på samspel. I efterhand tror jag att det gav oss mycket, säger Anna.

På hemmaplan blev familjen krockkudden och snart fick kärleksrelationen sig en törn av den nya tillvaron.

– Det var en jättetuff period för oss båda. Vi hade haft en bild av familjelivet och det var inte så här vi hade tänkt oss det. Skilsmässostatistiken bland npf-föräldrar är skyhög – och jag önskar att man skulle få tillgång till parterapi för att prata om föräldrarollen.

Som föräldrar beskriver Anna det som att man inte får något serverat, utan all information har de fått leta upp själva.

– Det var som att vi fick bara en diagnos och ett lycka till…

Acceptans är nyckeln

När deras yngste son började skolan fick även han diagnosen adhd. Och för att fortsätta orka vardagen har Anna hittat en frizon i skogspromenader och tuff träning.

– Det har räddat mig många gånger. Det är så lätt att tappa bort sig själv, men du måste prioritera din egen hälsa, särskilt som npf-förälder.

Hon jämför det med ett heltidsjobb, där hon suttit i timslånga telefonköer för att söka bidrag, fått kämpa för sitt barn och sett till att alltid vara nåbar.

– Det har hänt att jag gått in på toaletten på jobbet och bara skrikit efter ett påfrestande samtal från skolan. Men allt oftare andas jag djupt för att sänka pulsen – och det fungerar faktiskt.

I dag är båda barnen tonåringar och utbrotten och konflikterna har minskat. Förr hade hon många funderingar om framtiden, men i dag är oron inte lika stark.

– De har många vänner och vår äldste son förvånade oss när han plötsligt ville ta moppekörkort. Jag blev alldeles gråtglad och stolt när han klarade uppkörningen.

För Anna har acceptans varit nyckeln, men också att fånga stunderna av glädje.

– Det kan vara en trevlig middag eller att vi spelar ett spel allihop. Det är små stunder för andra familjer, men jag kan leva på dem länge.

Nu har hon skrivit boken Med hjärtat i handen och nerverna utanpå hon själv hade velat läsa som nybliven npf-förälder.

– Den handlar om hur du tar svåra samtal med skolan och innehåller såväl igenkänning som enkla råd för att orka med npf-familjens utmaningar.