Prata med barn om klimatet – så får ni ett bra samtal om klimatkrisen

Det kan kännas svårt som förälder att veta hur vi ska prata om klimatkrisen med våra barn eller ungdomar. Samtidigt som vi inte vill skapa ångest eller en känsla av att allt går åt skogen kan barn behöva lufta känslor och tankar kring allt som hör frågan till.

Dessutom önskar många föräldrar att lyfta ämnet och intresset hos sina barn. Men inte heller det med konsekvensen att barnet får total ångest. Så hur gör man? Frida Berry Eklund är författare till boken Prata med barn om klimatet och talesperson för organisationen Våra barns klimat.

– Det allra viktigaste när det gäller att prata med barn om klimatet är att faktiskt göra det. En bra startpunkt är att ställa en öppen fråga, exempelvis: Hur tänker du om det här med klimatet? Många barn har redan bra koll på ämnet, men det innebär också att många upplever oro, säger Frida Berry Eklund.

En del barn känner också hopplöshet eller andra starka känslor kopplade till ämnet. Genom att ställa en öppen fråga får som föräldrar då koll på vad barnet redan vet och om de verkar oroade för frågan.

En bra tumregel, tycker hon, är att ju yngre barn, desto viktigare är det att hjälpa till att skapa hopp. Samtidigt är det bra att hålla sig något sånär realistisk och inte vifta bort vad som händer.

– En fallgrop som är lätt att falla i för oss föräldrar, är att säga att allt kommer att ordna sig, att allt kommer att bli bra. Vi vet nu att oavsett vad vi gör i morgon, så är vissa förändringar inlåsta i systemet redan. Det innebär att vi kommer att se (och ser redan) stora förändringar i vårt klimat. Det är bättre att vara ärlig och säga som det är: situationen just nu är mycket allvarlig, det betyder att vi måste alla hjälpa till för att fixa den. Men det finns många vuxna och andra barn som jobbar på att försöka lösa problemet och vi kan också bidra.

Bra ord när ni pratar om klimatkrisen

När vi pratar om krisen med våra barn är det bra om vi kan anpassa vad vi tar upp och vilka ord vi använder, beroende på deras ålder, säger Frida Berry Eklund.

För barn i förskoleåldern tycker hon till exempel inte att man ska prata om klimatkrisen eller exempelvis extremväder. Det kan bli för läskigt och överväldigande.

– Barnets värld är liten, så håll konversationen enkel. För barn i yngre åldrar är det allra viktigaste att hjälpa till att skapa en anknytning till djur och natur. Att börja förstå vår roll i ekosystemen och att vi har en roll att spela i att skydda dem. Att plocka skräp och att hjälpa en nyckelpiga ta sig över gatan är bra startpunkter. Det är i den här åldern som vi lägger grunden till miljövänligt beteende senare i livet.

När ditt barn börjar komma upp i skolåldern kan ni börja prata på ett annat sätt. Det är fortfarande dock viktigt att skapa hopp och intresse. Ord som “klimatförändringarna” eller “global upphettning” ät bra för att beskriva den pågående processen för barn i den här åldern, säger Frida Berry Eklund.

– Vi kan också visa på lösningar och hur många människor agerar på olika sätt för att lösa problemet, säger hon och fortsätter:

– I den här åldern är många barn extra känsliga för skuld och skam, därför att det extra viktigt att inte fokusera för mycket på individuella beteenden som lösningen på problemet, exempelvis att vi alla måste äta mindre kött, vilket är en del av lösningen. Det kan vara komplext för ett barn som kanske kommer hem till en familj som äter mycket kött eller flyger ofta.

När det kommer till ungdomar i tonårsåldern är utmaningarna andra. I den här åldern har man ofta fått lära sig mycket om klimat och miljö, och vad som pågår. Här kan utmaningen istället ligga i att ta upp det på ett sätt som hjälper tonåringen förhålla sig till krisen och samtidigt sitt sociala sammanhang.

– Tonåringar har ofta bra koll på klimatet, men många vågar inte visa sin oro eller att de är intresserade. Det kan finnas en social kostnad i att vara en “miljömupp”. I den här åldern använder många unga som är engagerade i frågan själva ord som “klimatkris” och klimatnödläge”, vilket är ord som ger situationen rättvisa. Då kan vi också spegla detta i våra samtal.

Foto: TT