Läsarberättelse: Jag curlar min mamma
För några år sedan pratades det mycket om så kallade curlingföräldrar – man läste överallt om mammor och pappor som ”sopar banan” för sina barn, och på så sätt underlättade allt som kan tänkas svårt och besvärligt. Det är kanske inte alltid det lämpligaste.
Men jag tänker att det också kan vara omvänt. Det finns nämligen barn som ”curlar” sina föräldrar också, som inte vågar släppa taget. Ett sådant barn var jag. När jag växte upp hade jag en alldeles normal relation till min mamma. Jag var som tonåringar är mest, och mamma var väl som de flesta andra tonårsmammor. Vi var inte alltid sams, men vi visste alltid var vi hade varandra och behövde inte oroa oss. Men så dog min pappa och det förändrade allt. Själv tog jag inte min pappas död så väldigt hårt, för han och jag hade aldrig någon nära relation.
Blev helt hjälplös
Det kanske låter konstigt, med tanke på att mina föräldrar var gifta och levde tillsammans, men pappa var en mycket gammaldags person och hade väldigt lite att göra med min fostran. Alltså var han mer en figur i periferin än en närvarande far, så för mig var det mest som om vilken släkting som helst gått bort.
Mamma tog dock hans bortgång enormt hårt. Jag hade nog inte riktigt förstått hur fäst hon var vid honom, för hon hade alltid verkat så självständig och stark. Men nu blev det mer och mer tydligt att hennes styrka till stor del handlade om hans närvaro. Han skötte de mer praktiska sakerna kring vårt liv; ekonomin, bilen, underhållet av villan och sådana saker. Och utan honom förvandlades mamma över en natt till ett hjälplöst barn. Jag var sexton år då och även om jag inte precis var ansvarslös var jag långtifrån mogen för det ansvar som nu lades på mina axlar. Men när det började dimpa ner kravbrev från olika inkassobolag för att mamma inte betalat räkningarna som hon skulle insåg jag att jag var tvungen att ställa upp. Mamma vandrade runt som ett barn och pysslade i köket och i trädgården som om ingenting hade hänt, så jag blev helt enkelt tvungen att sätta mig in i hushållsekonomin.
Fick jobba extra
Samma sak var det när vi plötsligt fick kallt i hela huset. Det var jag som till sist kollade pannan, och insåg att den var trasig, och det var också jag som fick ringa och ordna så att vi kunde få en ny installerad.
Samtidigt pågick mitt eget liv, men det var ett liv vid sidan av. Jag var alltid tvungen att sätta mamma främst och mina egna intressen och drömmar fick ofta stryka på foten. Jag började även att jobba extra efter skolan så att vi skulle klara oss ekonomiskt.När jag gick ut gymnasiet var det med medelmåttiga betyg eftersom jag var tvungen att arbeta så mycket på kvällar och helger.
Det gick ändå ganska bra så länge det handlade om en ett biobesök eller en tjejfest, men när jag blev kär för första gången var det svårare att klara av det. Jag ville ju träffa Tobias så ofta jag kunde men mammas hjälplöshet gjorde att jag bara kunde träffa honom vissa kvällar. Hon klarade helt enkelt inte av att vara ensam, och det förklarade hon också för mig med klagande stämma.
Omöjligt att resa
Att resa på semester med Tobias var förstås ännu mer omöjligt – det förblev en ouppnåelig dröm. Hur skulle mamma klara sig i en hel vecka, eller ens ett veckoslut? Jag försökte övertala henne vid ett par tillfällen men hon vidhöll att det inte skulle fungera.
– Du vet hur svårt jag tycker det är att vara ensam. Och en hel vecka sen... sa hon med liten och tunn röst.
Det var ju så mycket som kunde hända, fortsatte hon, tänk om det blev strömavbrott eller om varmvattnet slutade komma? Vad skulle hon göra då, vem skulle hon ringa? Jag lovade henne att skriva ner alla telefonnummer hon kunde tänkas behöva, men jag förstod att hon ändå inte skulle bli lugn. Så jag stannade helt enkelt hemma.
Det var kanske inte så konstigt att Tobias till sist tröttnade på mig. Fast om man ska vara ärlig så var det min mamma han tröttnade på. Han bönade och bad mig att försöka släppa taget om henne, i alla fall lite, så att vi kunde leva ett liv tillsammans. Men fast jag insåg att han hade rätt, att jag var tvungen att försöka tänka lite på mig själv också, så klarade jag inte av det. Och till sist lämnade han mig.
Bodde kvar hemma
Själv bodde jag kvar hemma och fortsatte på samma sätt. Och med tiden blev det ganska ensamt. Det var mest mamma och jag, och hon trivdes förstås förträffligt.
Men jag kände mig mer och mer instängd. Och när jag började närma mig trettio insåg jag till slut att jag var tvungen att ändra på saker och ting. Skulle jag bo hemma resten av livet? Aldrig träffa en man, aldrig få en egen familj? Nej, jag skulle helt enkelt inte stå ut! Mamma blev oerhört upprörd när jag förklarade att jag ville sälja huset och skaffa oss varsin lägenhet. Hon skrek åt mig att hon aldrig skulle gå med på att sälja huset. Men den här gången vek jag mig inte. Hon fick göra som hon ville, förklarade jag, men om hon inte gick med på att sälja och skaffa varsin lägenhet så skulle jag ändå flytta. Till sist gick hon faktiskt med på att sälja och efter en tid kunde vi flytta in i varsin trivsam tvåa, inte alltför långt ifrån varandra.
I början ringde hon mig flera gånger om dagen. Ibland grät hon, ibland anklagade hon mig för att ha förstört hennes liv. Jag försökte vara tålmodig och förklara att jag också måste leva mitt eget liv. Men det var inte mycket av det jag sa som gick in.
Dåligt samvete
Delvis var det förstås mitt eget fel att hon blivit så egoistisk. Jag hade ställt upp alldeles för länge och med alldeles för få förbehåll. Och i början hade jag också väldigt dåligt samvete.
Ibland var jag på vippen att ringa henne och säga att vi kunde flytta ihop igen, men jag hejdade mig. Jag behövde leva mitt eget liv och kanske var det också så att mamma behövde leva sitt. Det där var en tanke som inte slagit mig förr, men när jag tänkte mer på det kändes det helt rätt. Mamma var långtifrån lastgammal så varför skulle hon leva sitt liv och vara beroende av sin dotter?Och efter något år började mamma faktiskt ta tag i sitt eget liv. Hon kunde naturligtvis komma med gliringar ibland, men jag tog inte åt mig. Jag hade mitt eget liv nu. När vi träffades gjorde vi det på lika villkor och faktum är att vår relation förbättrades avsevärt.
Möttes på nytt
Efter en tid möttes Tobias och jag på nytt och denna gång fungerade vårt förhållande. Idag är vi gifta och har två döttrar.
Mamma å sin sida är en pigg och glad och framför allt självständig pensionär, som har många vänner och ett roligt liv. Roligast är att träffa barnbarnen, säger hon och det gör mig förstås glad och rörd. Hon har numera insett att hon mår bäst av att leva sitt eget liv, och framför allt har hon insett att min kärlek till henne inte är mindre bara för att jag har min egen familj – om något har den vuxit sig ännu starkare nu sedan jag slutat vara en ”curlingdotter”.
/ Wilma