Mor och dotter fick diagnosen adhd – och ett helt liv föll på plats

Synnöve och dottern Isabell.

Så länge Isabell Vala Tefre, 17, kan minnas har hon varit annorlunda. Kämpat med sig själv och omvärlden. Vid hennes sida har mamma Synnöve Tefre alltid funnits, förstående och stöttande.
Så läste Synnöve en bok och allt blev tydligt – i dag har de båda fått diagnosen adhd.
– Nu kan jag äntligen leva utan att kämpa mot mig själv och allt runt omkring mig, säger Isabell.

Vid 44-års ålder fick Synnöve Tefre diagnosen adhd och ett helt liv föll på plats. Det var så mycket hon kämpat med som hon nu förstod varför.

– När jag gjorde en enkel koncentrationsövning på en klinik i Köpenhamn så bara forsade tårarna. Det blev så uppenbart att jag inte klarade av det och då hade jag inte varit medveten om att jag hade problem med koncentrationen. När jag sedan fick medicin och gjorde det igen så var det ju inget problem, berättar Synnöve.

I dag har det gått två år sedan hon började med medicinering.

– När man lever med adhd utan att veta om det så lever man med småtrix för att få vardagen att fungera och man tror att alla andra gör likadant. Det är som att ha pms, känna sömnbrist och vara yr av lågt blodsocker varje dag, och man tror att livet ska vara så. Men så är det ju inte, det vet jag i dag, säger hon och fortsätter.

– I dag har jag äntligen energi till det jag vill och inte bara för att överleva.

Mor och dotter kämpade på var sitt håll

Synnöve kommer från Norge, men har bott i Sverige i 20 år och bor nu i Malmö med två barn och två höns. Drömmen om att bo på landet lever starkt. Men livet är inte där – än.

Fram till för två år sedan kämpade hon inte bara med sig själv och sin vardag. Dottern Isabell som då var 15 år, slet med konstant ångest, koncentrationssvårigheter och grät varje dag.

Synnöve Tefre och dottern Isabell Vala Tefre

Synnöve och dottern Isabell kämpade på var sitt håll för att klara vardagen. Foto: Angelica Hvass

På skolan var hon exemplarisk, men slet själv med att hänga med.

– Jag var alltid den som bad läraren repetera, alltid den som uppfattades som jobbig och stack ut, berättar hon.

Mor och dotter kämpade på var sitt håll för att klara av vardagen. Isabell på skolan och Synnöve på sitt arbete.

– Bara att ta sig upp på morgonen var så ansträngande att jag bara ville gråta och inte hade någon energi över, minns Isabell.

När de kom hem var de båda så utmattade och tömda på energi att det blev en krock.

– Jag var helt slutkörd av alla intryck så det blev mycket bråk mellan mig och mamma. Hon fick ta allt, jag kunde inte hålla känslorna tillbaka, förklarar Isabell.

Problemen som till en början var små när Isabell var liten, eskalerade i takt med hennes ålder.

– Problemen blev tydligare och jag behövde hjälpa henne med allt skolarbete för att hon skulle klara det. Hon klarade inte heller vardagliga göromål som att ta sig till träningen utan hjälp, säger Synnöve.

Det var kaos både i och utanför mig

Så länge Isabell kan minnas har hon förstått att hon var annorlunda.

– Det har alltid funnits där i mitt huvud utan att jag tänkt ordagrant att jag är annorlunda. Bara undrat och tänkt att det är något fel på mig, säger hon.

Isabell upplevde att hon behövde kämpa så mycket mer än alla andra – med precis allt.

Isabell Vala Tefre

Jag kände mig konstant dålig och otillräcklig, berättar Isabell Vala Tefre. Foto: Angelica Hvass

När hon var 15 år var det som att hon inte orkade längre. Det kom till en punkt där situationen blev ohållbar.

– Det var kaos både i och utanför mig. Jag kände mig konstant dålig och otillräcklig. Alla vardagssysslor hade ett ångestmoment, berättar hon.

Mitt i stormens öga fanns mamma Synnöve vid hennes sida. Trots att Isabell tog ut allt på sin mamma så var hon också den som Isabell visste alltid skulle stå kvar.

– Och det var kanske därför hon fick ta allt. Mamma var den enda som visste hur jag hade det på insidan, säger Isabell och fortsätter:

– Mamma har varit min största trygghet, min räddning. Hon har förstått mig och inte dömt mig.

Kollega rekommenderade bok om adhd

Synnöve har alltid pratat öppet och varit ärlig mot sina vänner och kolleger om sina svårigheter hemma.

– Mina väninnor och systrar som följt oss nära känslomässigt och känt till vår vardag har varit min ventil, förklarar Synnöve.

En dag kom en kollega fram och rekommenderade en bok om adhd.

– Jag tänkte bara att ”är det något jag inte har tid med så är det att läsa en bok om adhd”, det var tillräckligt att hålla reda på allt som var hemma, berättar hon.

Det gick upp ett ljus för mig

Men när kollegan någon månad senare återigen påminde om boken så laddade Synnöve ner den som ljudbok. Hon hann inte lyssna länge innan allt blev glasklart.

– Det gick upp ett ljus för mig, adhd är så mycket mer än jag hört om och det stämde in på så mycket, berättar Synnöve.

Men det var inte bara dottern Isabell hon kände igen symptomen på – det var även hos sig själv.

– Det är tydligen väldigt ärftligt och vi är ju så lika, det är klart att hon fått det från mig, säger Synnöve enkelt.

Först blev Synnöve lättad, det fanns en förklaring och kanske en lösning på deras och dotterns problem. Sen blev hon rädd.

– Tänk om ingen skulle tro mig, säger hon.

Synnöve började med att prata med Isabell.

En känsla av befrielse

Isabell minns kvällen. Hon och mamma satt på uteplatsen utanför det lilla radhuset.

– Först ville jag inte ta in det och stängde av. För man förknippar adhd med något så negativt, säger Isabell och berättar att när någon sa adhd så tänkte hon på pojken i klassen som sprang runt med en stol över huvudet.

– Och så var ju inte jag, skrattar hon.

Efter att mamma Synnöve skrev en egenremiss och fick hjälp på en klinik i Köpenhamn gick det också lättare att få hjälp för Isabell i Sverige.

Synnöve Tefre och dottern Isabell Vala Tefre

Synnöve och Isabell upplever att psykisk ohälsa är tabu. Foto: Angelica Hvass

I dag går de båda på mediciner. Synnöve ger en målande beskrivning av förändringen.

– Det är som att vi drivit runt i en båt på öppet vatten, jag och Isabell, och så plötsligt har vi fått varsin åra och tillsammans kan vi ro båten i hamn. Äntligen.

Och hon får medhåll av Isabell:

– Nu kan jag äntligen slappna av och leva. Min hjärna jobbar inte längre konstant med allt som sker runt omkring mig, säger Isabell.

Upplever att psykisk ohälsa är tabu

Både Isabell och mamma Synnöve upplever att psykisk ohälsa är tabu att prata om och att det finns så lite kunskap om vilka symptom som tjejer och kvinnor får av adhd.

– Vi två representerar ett stort mörkertal. Oändligt många duktiga flickor döljer en adhd-diagnos utan att själva veta om det. Och en person med adhd som inte får diagnos löper mycket högre risk för att drabbas av depression, utbrändhet, missbruk eller självmord i vuxen ålder, säger Synnöve.

Det här var en gång deras verklighet. För mamma Synnöve och dottern Isabell har livet tagit en annan vändning.

– Jag är evigt tacksam till min kollega Lisa som vågade vara obekväm och föreslå möjligheten att min dotter kan ha adhd, säger Synnöve.

I dag ser Synnöve hur hennes dotter ”blomstrar”. Isabell har börjat på gymnasiet och en djurvårdslinje. De delar längtan efter ett liv på landet med många djur.

– Allt vi har gått igenom har gjort bandet mellan mig och mamma starkare, säger Isabell.

Tecken på adhd

  • Rastlöshet och impulsivitet som mest visar sig på hemmaplan
  • Tics som t ex att konstant pilla på något
  • Skötsam och omtyckt i skolan
  • Svårigheter i det sociala umgänget
  • Tankar som aldrig stoppar
  • Ångest och oro över odefinierbara problem
  • Energisk personlighet, men ändå alltid sliten
  • Starka känslor

Läs mer:

Caroline Skoglund får ständigt frågan: ”Är det verkligen ditt barn?”

Morris föddes med bara ett öga: ”Alla är lika värdefulla med sina olikheter”