Jennies dotter fick en feberkramp: ”Jag trodde hon dog i mina armar”

jennie sandberg, chefredaktör Motherhood

Jag var ensam hemma med barnen i vårt nyinköpta hus på Värmdö. Det närmade sig advent och vi julpyntade och packade upp flyttlådor samtidigt. Man fick ta stora kliv över kartongerna i vardagsrummet och samtidigt akta nylagda pärlplattor och flörtkuletomtar som familjens fem- och fyraåringar knåpat ihop.

Barnläkaren: Så ser du att ditt barn har RS-virus

Barnläkaren: Så ser du att ditt barn har RS-viruset
2:28

Efter reklamen: Barnläkaren: Så ser du att ditt barn har RS-viruset

(2:28)

Slå på ljud

Det var alltså vanlig vardagsröra i vårt vardagsrum och ingenting märkligt med vår 1,5-åring. Bonnie var hemma från förskolan med snuva och lätt feber, men låg inte ens nerbäddad eller var märkbart påverkad av sin förkylning. Tvärtom: hon lekte på som vanligt med sina små dockor och storasystrarna pysslade på med sitt.

Hon är förstenad och visar ögonvitorna

– Mamma, hon kräks!, hörde jag plötsligt någon av tjejerna ropa. Och med trasan i högsta hugg kommer jag rusande för att torka och trösta.

Men någonting är fel.

Som trebarnsmamma har jag givetvis full koll på rutiner vid magsjuka, men det här är något annat. Bonnie är som förstenad, och står med huvudet i en otäck vinkel. Hon är helt likblek och där nyfikna klarblå ögon brukar möta min blick fladdrar bara ögonvitorna. Värst av allt: hon är helt okontaktbar.

Jag har en varm flickkropp i bara blöjan i famnen, och den går från stel till helt medvetslös på några sekunder.

Paniken börjar komma och med den tusen tankar. Har hon satt något i halsen? Andas hon?

Medan jag tar av hennes nerkräkta kläder och samtidigt försöker upptäcka vad som är fel hinner jag också tänka att de andra barnen inte ska se sin syster så här. Det är som vilken skräckfilmsscen som helst och jag tjoar med ansträngt glad röst att de ska titta på en grej på övervåningen för att avleda dem.

"Hon går från stel till medvetslös på sekunder"

Jag har en varm flickkropp i bara blöjan i famnen, och den går från stel till helt medvetslös på några sekunder. Precis och exakt så som man föreställer sig en förlorad dödskamp. Jag skriker hennes namn, skakar henne och slår försiktigt på hennes kinder. Men tänker inte på att lyssna efter andning för det enda jag ser är att läpparna blivit blå.

Jag ringer 112.

En familjemedlem hade drabbats av feberkramp som liten och hennes mammas berättelse hade etsat sig fast. Hur de, också mitt i vintern, rusat ut med barnet i kylan i tron att det allra värsta hade hänt.

Tack och lov bor vi extremt nära ambulansstationen och jag vet att bilen inte kommer dröja särskilt länge. Och med alla sinnen på helspänn följer jag instruktionerna från 112.

– Ta av henne alla kläder och gå ut ur huset, vägleder rösten i telefonen.

– Det är ju iskallt ute?, svarar jag samtidigt som jag förbereder de stora barnen på att en ambulans ska komma och ”laga lillasyster lite”.

Jag får instruktioner att klä av henne allt. Och med en naken och lealös barnakropp i mina armar smäller jag upp ytterdörren och möter årets första snöfall med henne i famnen. Alla mina instinkter säger att jag ska rädda henne från kylan och det känns grymt att låta henne vara så blottad och oskyddad.

Ganska snart hör jag ambulansen. Jag kan ju misstänka feberkramp, men inte veta säkert, och Bonnie hänger alltjämt naken, avsvimmad och okontaktbar i mina armar när jag knackar på grannarna för att be om barnvakt till de större flickorna.

Förvissad om att de får det bra med film och trygga vuxna möter jag blåljuset som tar oss i ilfart till sjukhuset. Det är först där på plats som hon kvicknar till och teamet som hjälpt oss också konstaterat att det var en feberkramp vi upplevt.

Bonnie på sjukhuset

Det blev ändå en vecka på sjukhuset för Bonnie, eftersom febern inte gick ner. Här äter hon pepparkaka som systrarna bakat.

Feberkramp – värst för föräldrarna

Det var sannolikt en otäckare upplevelse för mig som förälder än för henne, och det är också av den anledningen vi skrivs in över natten eftersom det blev så traumatiskt för mig. Jag trodde jag förlorade henne och hade jag inte råkat känna till feberkramp hade händelsen satt betydligt djupare spår tror jag.

Feberkramp drabbar oftast yngre barn och Bonnie fick det några gånger till, men aldrig i samma omfattning. När det hände igen ringde vi återigen ambulans, en rutin de var noga att vi skulle repetera.

Idag är hon en pigg 12-åring och har varken men eller kommer ihåg någonting från detta, men hos mig finns minnena kvar och jag kan fortfarande känna paniken knacka på axeln när jag ser en ambulans.

Vad är en feberkramp?

En feberkramp är ett epileptiskt krampanfall hos ett barn, oftast i åldern 6 mån- 5 år (topp 12-18 mån) som uppträder vid (hög) feber, utan tecken till hjärninfektion eller annan känd orsak, hos ett barn som inte har en sjukhistoria kramper utan feber. Oftast uppträder feberkramper i början av en virusinfektion.

Det är mycket skrämmande att bevittna en feberkramp, särskilt första gången och föräldern upplever ofta att barnet ska dö.

Källa: Kajsa Kaijser, barnläkare

Tack vare delade erfarenheter från andra föräldrar kunde jag hantera situationerna bra och jag hoppas att jag med detta lyckats sprida kunskapen till fler!

Mer om feberkramp

Barnläkaren Kajsa Kaijser, som du kanske känner igen från Motherhoods expertpanel, har satt ihop en läsvärd guide till dig som vill veta mer om feberkramp och passar också på att krossa vanliga myter kring tillståndet. Läs och lär mer här!

Mer läsning för dig
Feberkramp är otäckt men ofarligt – så ska du göra om ditt barn drabbas
Kajsa Kaijser: ”Jag vill finnas här för att stötta Motherhoods läsare”
Fridas söner drabbades av RS-virus: ”Ta RS på allvar, det finns så mycket du kan göra för att skydda din bebis”

Utvald läsning