Vill ditt barn inte dela med sig? Så kan du tänka

Ett barn som tar syskonens leksaker, lekkamratens spade eller ditt läppstift och hävdar ”mitt, mitt, mitt!”. Känner du igen dig?

Det här är en helt naturlig fas i barnets utveckling och brukar förekomma någon gång i trotsåldern, oftast då barnet är mellan två och tre år.

Det har ingenting att göra med att barnet skulle vara egoistiskt på något sätt, tvärtom! För att barnet så småningom ska förstå vad som tillhör vem måste hen först förstå att hen kan äga – och inte äga – saker.

– Man får som förälder inte tänka att nu kommer mitt barn att vara så här för alltid och att man skulle vara en dålig förälder, det är viktigt. Under den här perioden behöver vi låna ut våra mer utvecklade hjärnor till barnen och vägleda dem framåt, säger Clara Linnros, barnpsykolog, psykoterapeut och tonårsförälder.

Se också: Orsaker till att småbarnsföräldrar alltid är sena

Finns egentligen en omtänksam förklaring

Den här fasen är alltså ett första steg mot att bli en generös och empatisk person. Genom att om och om igen prova vad som är barnets lär sig hen till slut att göra skillnad på vad som tillhör vem för att så småningom också vilja dela med sig. Misströsta ej med andra ord.

Sanningen är också att barnet allra helst tar saker från personer som de tycker om som mest och ser upp till, vilket ju egentligen är ganska gulligt. Samtidigt visar förmågan att se saker som sina egna att barnets medvetenhet om sig själv har utvecklats. Och ju klarare de blir över sig själva, desto lättare blir det för dem att dela med sig.

– Att barnet snor andras saker är ett tidigt uttryck för barns imitation. Ju mer attraktiv någon i deras värld är, desto större är risken att de ska ta deras saker. Som de coola storasyskonen till exempel. De vill identifiera sig som och vara som de personer de gillar, säger Malin Bergström, barnpsykolog, forskare och fyrabarnsmamma.

Behandla barnen som just barn så kommer du långt

Men hur går man bäst till väga under ”Allt är mitt”-fasen för att vägleda barnet genom den här perioden?

Malin Bergström och Clara Linnros tar i sin bok De kallar det trots – Om att vägleda små barn genom utveckling och uppror upp hur vi kan tänka. En vanlig föräldrafälla som de stött på i sina arbeten inom barnhälsovården i Stockholm är att man behandlar små barn som om de vore större. Men tvååringar behöver tydlighet och vägledning.

– Man får inte ha en övertro på att barnen självmant ska lämna tillbaka saker, eller förstå att de gjort fel. Barnet behöver kanske handfast hjälp i en viss situation. Tvååringar fryser lätt fast i en situation där de får en uppmaning som de inte förstår, säger Clara Linnros.

Försök att låta bli att bli stressad av människor runt om

Som ett exempel tar författarna i boken upp en klassisk situation i en lekpark. Två små barn gräver bredvid varandra i sandlådan varav det ena barnet snor det andras spade. I den här situationen är det lätt att man som förälder handlar mer utifrån vad andra föräldrar i lekparken ska tycka än vad som egentligen är mest rimligt.

Ofta leder det till starka tillrättavisningar om att barnet ska lämna tillbaka spaden på grund av en frustration hos föräldern som skäms över sitt egoistiska barn. Vi har alla hamnat där och det är lättare sagt än gjort att agera rationellt.

– Som förälder kan man tänka att de faktiskt tränar på att bli generösa när de håller på så här. Att se det som att barnen har dåliga personligheter som vi genast måste rätta till är fel, så är inte fallet, säger Malin Bergström.

Åsidosätt den egna känslan över situationen

Problemet är att tillrättavisningarna och svängningarna i förälderns humör flyger över barnets huvud, som inte förstå vad hen gjort för fel. Egentligen tar barnet spaden för att hen tycker att den är så fin och för att hen ser det som ett sätt att komma närmre sin lekkamrat.

Men när föräldern argt säger till och dundrar fram blir barnet lätt stressat och riskerar att kasta i väg spaden i frustration. Det bästa man kan göra i den här situationen är att försöka åsidosätta sina egna känslor och lugnt försöka få barnet att lämna tillbaka spaden.

Ge barnet handfast hjälp om det behövs

Om det inte fungerar får man hjälpa till genom att ta spaden och ge tillbaka den till det andra barnet samtidigt som man uppmuntrar sitt eget att gräva med sin egen. När barnet blir argt och ledset gör man klokt i att hålla sig lugn och bekräfta barnets känsla av ilska och ledsamhet och bidra med tröst.

Detta för att inte lära barnet att situationen blir sträng när man gör fel och inte påverka relationen er emellan negativt. Man vill att barnet ska veta att det finns förståelse, tröst och hjälp när hen gjort fel.

– Man behöver bara säga som det är och inte klia sig så mycket i huvudet. Att försöka lära barn i den här åldern generositet eller socialt acceptabelt beteende är meningslöst, det kommer de att lära sig efter mycket nötning ändå. Man kan kort och gott säga att ”det där var Lisas spade och nu ger jag tillbaka den till Lisa. Du ville ha den och nu blev du ledsen. Här är din spade som du får leka med”. När det handlar om väldigt små barn måste vi hålla oss på den nivå som de kan begripa. Allting som är komplicerat går dem förbi, säger Clara Linnros.

Underlätta genom att bestämma vad som är barnets

Det man kan göra hemma som en hjälp på traven är att bestämma att vissa saker faktiskt är barnets och låta hen välja själv om hen vill dela med sig av dessa. På samma sätt är det hjälpsamt att vara tydlig med vilka saker som faktiskt tillhör andra.

– ”Allt är mitt”-fasen är en viktig period där barnet lär sig ägandeskap och att saker kan vara kopplade till personer. Man ska inte låta det härja runt och ta andras saker, men man måste finnas där med vägledning och tröst när det inte förstår bättre. Viljan att dela med sig kommer till slut av sig självt senare, säger Malin Bergström.