Sandras dotter rammades av en moped: ”Jag var övertygad om att hon var död”

När Sandra Eriksson, 33, ser sin dotter Alicia sitta och måla med vattenfärger hemma i familjen lägenhet i Västerås, kan hon inget annat än le sitt lyckligaste leende. Dottern har så gott som återhämtat sig helt från den svåra olyckan i juni förra året när hon rammades av en moped och släpades under den.

Mamma Sandra och dottern Alicia sitter på en busshållsplats och berättar om dagen då Alicia blev rammad av en moped.

”Jag är så glad över att det slutade så lyckligt. Det var änglavakt”, säger Sandra. Foto: Pia Nordlander

– Jag var övertygad om att hon var död när hon inte visade några livstecken. Inte ens när sjukhuspersonalen sa att hon skulle klara sig vågade jag tro på det, säger Sandra om den värsta dagen i hennes liv.

I dag är Alicia en pigg och levnadsglad tjej som älskar att pyssla med olika saker. Hon är omtänksam och städar gärna på sin 13-åriga storasyster Julias rum, bara för att hon vill vara snäll. Lika snäll är hon mot sin ett år yngre bror Albin som har autism.

Jag är så glad över att det slutade så lyckligt

– Jag är så glad över att det slutade så lyckligt. Det var änglavakt, säger Sandra och hennes make Aras, 36, nickar instämmande.

Sandra Eriksson

  • Namn: Sandra Eriksson.
  • Ålder: 33.
  • Familj: Maken Aras Islam, 36, barnen Julia, 13, Alicia, 6, och Albin, 5.
  • Bor: Västerås.
  • Gör: Har precis börjat arbeta på ett äldreboende.
  • Fritid: Den mesta tiden ägnar jag åt familjen och barnens intressen. Julia spelar basket och jag sitter med i föreningens styrelse. Jag tycker också om att vara ute i naturen.

Rammades av moped vid busshållplats

Den åttonde juni 2021 var en fin sommarmorgon. Alicia var glad för hon skulle få ha sin fina blommiga klänning för första gången.

Mamma tog även på henne en fleecetröja och att par tights så hon inte skulle frysa.

Tillsammans med lillebror och mamma tog Alicia bussen till förskolan som ligger en bit från familjens bostad, i området där de tidigare bodde.

Lilla Alicia ligger blåslagen och svårt skadad i en sjukhussäng och sover.

Läkarna konstaterade att Alicia hade svåra sårskador på högra delen av ansiktet och på huvudet. Foto: Privat

När de skulle gå den sista biten blev Alicia låg och sa att hon inte ville vara på förskolan den här dagen, utan hemma med mamma.

– Jag hoppades att hon skulle ändra sig, säger Sandra.

Framme vid förskolan pratade Sandra med pedagogerna en stund, i hopp om att Alicia skulle vilja stanna kvar.

– Men hon ville absolut inte och vi kom överens om att Alicia skulle åka med mig hem igen.

På vägen tillbaka till bussen pratade Sandra med Alicia som ville att hon och mamma skulle titta på film och ha en mysdag.

– Eftersom Albin kräver så mycket uppmärksamhet, kände jag att Alicia kunde få en dag då det bara var hon och jag, och göra det hon ville. Hon blev jätteglad när jag sa det.

De gick till busshållplatsen och Alicia ställde sig vid sidan av busskuren, medan Sandra tog några steg ut på gång- och cykelvägen för att se om det var någon buss på ingående. Samtidigt hörde hon motorljudet från en moped som kom i hög fart.

– När han såg mig styrde han in åt sidan, vilket innebar att han nästan skulle stryka busskuren.

Och vid sidan om den stod Alicia, skymd.

Sandra hann för en sekund se ett värsta scenario framför sig.

– Stanna där! skrek hon till sin dotter.

Men Alicia tog i stället ett kliv ut mot sin mamma – i samma ögonblick som mopeden kom dundrande.

Sandra trodde dottern Alicia var död

Sandra minns detaljerna när mopeden med full kraft körde rakt på hennes dotter.

– Jag såg hur hon vek sig som en ostbåge och flög upp på mopedens styre och landade sedan under mopeden som fortsatte vingla framåt på cykelbanan medan hon släpade under. Först efter 15-20 meter välte mopeden och föraren ramlade av.

Sandra, vars dotter Alicia skadades vårt av en moped, fotograferad vid en busshållsplats.

”Inte ens när sjukhusperson­alen sa att hon skulle klara sig vågade jag tro på det.” Foto: Pia Nordlander

Det var fruktansvärda sekunder för Sandra.

– Jag bara skrek och skrek och jag vet att jag skrek till föraren när han reste sig: ”måste du köra så jävla fort?” Jag minns att han bara skakade av rädsla och satte sig ned.

Jag bara skrek och skrek

När hon kom fram till Alicia låg hon stilla på cykelbanan och de absolut värsta tankarna malde i Sandras huvud.

– Hon är död! Jag var övertygad om att Alicia inte levde. Jag vände på henne och såg hennes ansikte som var grått, blodigt och svullet. Jag skrek ”hjälp, hjälp” så högt som jag inte trodde var möjligt. En yngre man som suttit i busskuren ringde 112. Jag skrek så högt att han sa till mig att jag måste lugna ned mig, han kunde inte höra vad de sa på larmcentralen.

Familjen sålde allt och lämnade ekorrhjulet

Sandras hjärtskärande skrik hördes till förskolan och Alicias pedagog, som de pratat med tidigare, kom rusande. Sandra var utom sig av förtvivlan och skrek:

– Hon är död! Hon är död!

Pedagogen försökte lugna henne:

– Nej, hon är inte död.

Ungefär då gav Alicia ifrån sig ett svagt gnyende, ett livstecken. Men Sandra var fortfarande panikslagen.

– Även om hon levde var jag säker på att hon var på väg att dö.

En förbipasserande sjuksköterska hade sett att det låg en skadad flicka på cykelbanan.

– Sjuksköterskan styrde upp allting och sa till folk runt omkring att de skulle gå sin väg. Jag var panikslagen och hon pratade lugnande med mig och sa att jag skulle lägga mig ned jämte Alicia.

Ungefär samtidigt började Alicia kvickna till. Hon öppnade ögonen, sa ”mamma” och försökte hasa sig upp.

– Jag sa: ”Alicia, allt blir bra, mamma är här”.

Men innerst inne var det inte vad Sandra tänkte:

– Okej, hon lever, men snart dör hon.

Polis och räddningstjänst kom först och snart såg Sandra ambulansen och hörde sirenerna.

– Samtidigt började mannen som kört på henne att försöka resa sig. Det gjorde mig oerhört provocerad och jag skrek åt honom att han dödat min dotter.

Sandra och dottern Alicia fotograferas vid en busshållplats i samband med att de berättar om när Alicia rammades av en moped och var nära att dö.

Sandra och Alicia vid en busshållsplats hemma i Västerås. Foto: Pia Nordlander

Kritiskt läge för dottern

Sandra fick åka med i ambulansen. Hon hörde hur Alicia andades tung och hur det rosslade från hennes bröst.

Hon hörde också när ambulanspersonalen ringde till sjukhuset för att berätta om läget, att det var en fyraårig flicka som blivit påkörd av en moped och lite om hur illa det var.

– Jag hörde att den som ambulanssjukvårdaren pratade med svarade: ”oh, nej”. Jag tolkade det som att det var kört och blev rädd. Men egentligen betydde det bara att det var hemskt när en så ung person blir påkörd.

Under tiden hade pedagogen på förskolan ringt till Aras som arbetar en bit utanför Västerås. Han blev chockad, satte sig i bilen och körde mot akuten.

– Jag hade bara hemska tankar och trodde hon skulle vara död när jag kom fram, säger Aras som samtidigt påmindes om det som hänt tio år tidigare.

– Min far blev påkörd av en bil och dog.

Under färden till sjukhuset ringde han flera gånger till Sandra, men fick förstås inga lugnande besked.

På sjukhuset väntade ett traumateam. Aras kunde till sin glädje konstatera att hans dotter levde när han kom till sjukhuset en stund senare.

Men läget var fortfarande kritiskt och i Sandras hjärna var det kaos.

– Ena minuten var jag den tröstande mamman som satt bredvid Alicia och sa: ”mamma är här, allt kommer att bli bra”. I nästa minut fick jag panik och bara skrek ut min rädsla över att hon skulle dö ifrån mig. Gång på gång frågade jag sjukvårdspersonalen om hon kommer att överleva och svaret var att de inte kunde säga något i nuläget. Jag gick omkring och bar på Alicias blodiga fleecetröja och ena skon som hon tappat, jag vet inte varför.

Alicia fick svåra skador

Alicia fördes vidare till intensiven och senare till röntgen. Läkarna konstaterade att hon hade fem brutna revben, en punkterad lunga, en svullen binjure, huden var avskavd på höger arm och hon hade svåra sårskador på högra delen av ansiktet och på huvudet, fraktur på bröstbenet och ett tre centimeter stort hål i ryggen, där hon träffats av mopedens styre. Men hon behövde inte opereras.

Efter flera timmars väntan kom äntligen beskedet från sjukvårdspersonalen: Hon kommer att klara sig. En stor sten föll från Sandras hjärta.

– Oh så skönt, det var som en gåva. Äntligen kände jag att min kropp kunde slappna av. Samtidigt var jag fortfarande inte helt säker på att vi skulle få behålla henne.

Mamma Sandra klappar om lilla Alicia som sitter på en bänk i en busskur och ser orolig ut.

Även om det är bättre idag blir Alicia fortfarande lite rädd när en moped åker förbi, berättar mamma Sandra. Foto: Pia Nordlander

Det fanns också andra frågor. Hur skulle skadorna påverka Alicias framtid, skulle hon få behålla alla kroppsdelar? Skulle hon få några synliga skador, eller bli funktionshindrad?

– När jag såg hennes uppsvullna ansikte funderade jag på om hon någonsin skulle bli sig lik igen.

Alicia var envis och försökte snart resa sig och gå, men det var svårt med alla skador. Hon hade svårt att sitta och Aras fick träna Alicia genom att bära henne sittande.

Men hon blev ändå piggare och kunde snart gå lite själv. Efter fyra dagar på sjukhus fick familjen åka hem.

Alicia vågade inte längre gå ut

Det blev vård i hemmet under sommaren, där Sandra dagligen fick lägga om dotterns sår. Sakta men säkert läkte Alicia, i alla fall fysiskt.

Psykiskt var det värre. Hon vågade inte gå ut, livrädd för att det skulle komma en moped. Hon blev rädd bara hon hörde en moped när fönstret var öppet. Vändningen blev när en kompis från förskolan kom på besök. Det var fint väder och kompisen, som haft med sig en Barbiedocka i present, föreslog att de skulle gå ut och sätta sig på gräsmattan.

Porträtt av Alicia som ler mot kameran och ser glad ut trots den svåra olyckan.

Alicia är så gott som helt återställd efter olyckan. Nästa höst börjar hon i skolan, något hon ser fram emot. Foto: Pia Nordlander

– Jag hängde på och sa att jag kan fixa fika och så sitter vi ute. Alicia var så stolt och så nöjd över att hon vågat ta det steget.

Efter det vågade Alicia gå ut mer och mer. Hon var dock fortfarande rädd och kom en moped stannade hon och höll sig intill mamma.

– Lite så är det fortfarande, säger Sandra som till sin glädje kan konstatera att Alicia för övrigt är så gott som helt läkt.

Mannen som körde på Alicia är i 35-årsåldern och i slutet av förra året hölls rättegången.

– Under förundersökningen hade mannen nekat till brott eftersom han inte sett Alicia, bara mig. Åklagaren förvarnade mig om att försvarsadvokaten kunde gå tufft fram för att få honom friad.

Mannen dömdes till dagsböter

I rätten vände dock allt och mannen visade samvetskval. Han tog på sig att han kört för fort och att det var hans fel när han sett bilderna på den svårt skadade Alicia. Han dömdes till slut för vållande till kroppsskada och straffet blev dagsböter.

När mannen efter rättegången gick fram till dem och sa förlåt flera gånger med tårar i ögonen, då tyckte ändå Sandra och Aras det kändes bättre.

Vi förlät honom, för jag mår inte bättre av att någon annan mår dåligt

– Vi förlät honom, för jag mår inte bättre av att någon annan mår dåligt, säger Sandra.

Nu går livet vidare och till nästa höst ser Alicia fram mot att börja skolan. Sandra mår också bättre.

– Samtidigt kan jag inte helt släppa tankarna på att om jag gjort något annorlunda den där morgonen hade det aldrig hänt. Till exempel om jag stått på mig och sagt hon ska vara kvar på förskolan. Samtidigt är jag glad att jag tog på henne den tjocka fleecetröjan, för den skyddade i alla fall lite vid smällen.

Mer läsning för dig
Suzana, 37, blev mamma som 15-åring
Razin,12: ”Jag räddade min mamma när hennes hjärta stannade”
Lucas vägde bara 400 gram när han föddes: ”Jag försökte prata med Gud”

Utvald läsning