Emilia Bergmark-Jiménez: ”Det är otroligt smärtsamt att bli mamma"

Varför är man konstant ledsen när man fått ett barn, samtidigt som något så stort aldrig har hänt? Motherhood har pratat med fotografen Emilia Bergmark-Jiménez, mamma till Miguel och aktuell med boken En förälders födelse.
– Varje prövning första året var som tusen nålstick. Som att gå ut och dra vagn när det var iskallt, då kunde jag känna det går inte jag går under, säger Emilia Bergmark-Jiménez.

När fotografen och instagramprofilen Emilia Bergmark-Jiménez blev mamma kändes det som att en dörr smällde igen bakom henne.

Hur hanterar man att sakna personen som blev kvar bakom dörren, samtidigt som man aldrig någonsin vill gå tillbaka?

I sin nyutgivna bok En förälders födelse kommer Emilia Bergmark Jiménez inte med några svar – men håller sig själv tappert i handen genom de blandade känslorna under första åren av föräldraskapet.

– Den här boken kom till ur nöd för att förklara föräldraskapet för mig själv. Och för att kolla om omvärlden fanns kvar och hade samma idé som mig om vad som faktiskt kan hända inom en är man får barn, säger Emilia Bergmark-Jiménez till Motherhood.

Emilia Bergmark-Jiménez i sängen

I boken finns även bilder från som Emilia och sambon Erik tagit. Foto: Erik Wåhlström

”Fanns inte bokstäver i alfabetet för att förklara”

Att bli förälder till någon var det absolut största för Emilia Bergmark-Jiménez, säger hon. Men samtidigt en händelse fylld av sorg och skam.

– Det är en oförklarlig händelse i ens liv. Den kan inte förklaras utan måste upplevas och jag insåg att jag inte varit alls ödmjuk inför det innan även om jag hade många kompisar omkring mig som hade barn och alltid passat barn mycket och så.

Emilia Bergmark–Jiménez

Aktuell med: Boken En förälders födelse där hon blandar texter och poesi med foton som hon och sambon Erik tagit.

Yrke: fotograf

Familj: sonen Miguel, 3,5, och sambon Erik

Bor: Stockholm

Följ: @emiliavicenta

    När hon gått igenom den där dörren var det som att världen på andra sidan såg precis likadan ut, men var en helt annan. Som att prata grekiska när alla andra pratar latin, liknar hon det.

    – Eller som att det inte funnits bokstäver i alfabetet för att beskriva hur det skulle vara innan jag fick barn. Jag kände mycket skam för att jag inte förstått det och varit ödmjuk inför vad andra försökt förklara att de varit med om.

    Jag kände mycket skam för att jag inte förstått och varit ödmjuk

    Det smärtsamma i att bli förälder satt för Emilia både i den fysiska kroppen och i känslolivet. Hon hade en lång och komplicerad förlossning som slutade med akut kejsarsnitt. Och under hela första året med sonen Miguel, gjorde sömnbristen att allt blev outhärdligt.

    Emilia Bergmark-Jiménez med nyfödd bebis

    ” Den kan inte förklaras utan måste upplevas”, säger Emilia Bergmark-Jiménez. Foto: Erik Wåhlström

    – Varje prövning första året var som tusen nålstick. Som att gå ut och dra vagn när det var iskallt. Då kunde jag känna, det går inte jag går under! Eller när barnet skriker och har ont i magen. Jag kunde inte se det med en nyfikenhet, att ”nu ska vi se hur man gör” och kolla om han var ett sådant barn som gillade att ligga på tvättmaskinen.

    Går inte att ha en plan

    Hon och sambon Erik hade gjort en tydlig plan innan förlossningen. Emilia skulle inte amma utan direkt skulle dela lika på alla matningar och nätter så att den ena fick sova. Tidigt började de jobba varannan vecka så att båda fick vara ute i vardagslivet.

    Hon beskriver deras vanor och planering som något som säkert var bra. Men de kunde ändå inte överbrygga känslorna och den fysiska tröttheten.

    – Det var så svårt att inte kunna använda mig av några tidigare erfarenheter. Jag tycker själv att jag är en kompetent och rask person som kan ha en plan. Men det här var inte så, det var bara något helt annat.

    Utdrag ur En förälders födelse

    Jag har börjat förstå att ha barn inte motsvarar att göra en plan och få ett resultat. Det är mer ett flytande element, ett kvicksilver som glider och ändras, växer och krymper i ens hand. Det finns inga facit och inga resultatlistor. Det finns känslor och humör och bra och dåliga perioder.

    När den här tiden är över kommer jag att sakna den intensivt, önska att jag gjort mer av den, men säkert andas lättare. Jag som trodde att alla frågor har ett svar, alla problem en lösning. Vad förvånad jag blev att svaret är ett ständigt varande.

    I känslolivet fanns också sorg och förtvivlan över att lämna en person och ett liv bakom sig. Och sen skam för att hon kände så, säger Emilia.

    –Jag upplevde det som otroligt smärtsamt att gå in genom den där dörren, bli mamma, och stänga till en annan version av mig själv. Jag hade inte alls förstått att det skulle bli så smärtsamt.

    Emilias sambo Erik Wåhlström är också fotograf och har tagit flera av bilderna i boken. Foto: Emilia Bergmark-Jiménez

    – Jag blev tvungen att möta mitt ego och hade så många känslor kring min frihet och autonomi. Allt från småsaker som att vara uppe sent, gå ut och dricka vin eller jobba på kontoret ostört i fler timmar. Och så kändes det plötsligt som att jag kommer aldrig mer orka vara vaken sent, jag måste sova så fort jag kan annars kommer jag dö.

    Reaktionerna har varit poisitiva

    När Emilia Bergmark-Jiménez började skriva boken var hon noggrann med att inte svepa över några känslor. Varje förnimmelse skulle beskrivas exakt som den kändes.

    – Både i media och på sociala medier är föräldraskapet reducerat så mycket till ett praktisk förfarande. Det är tips och råd, såhär gör vi och såhär gör jag. Men jag har skaffat barn av outgrundliga skäl som är så mycket större än mig själv. Det är inte bara något lättillgängligt, utan något så otroligt mycket större med komplexa känslor.

    Varje känsla som beskrivs och varje fotografi i boken vill Emilia ska vara äkta. Foto: Erik Wåhlström

    ”Men det här var inte så, det var bara något helt annat”. Foto: Erik Wåhlström

    Sen utgivningen i början av oktober har Emilia Bergmark-Jiménez översvallats av positiva reaktioner, vittnar hon. Många säger att de känner igen sig i föräldraskapets mörkaste känslor lika mycket som i de på den absolut ljusaste delen av spektrat.

    – För det är ju också en välsignelse att få vara förälder till ett barn. Och som förälder behöver man få även det bekräftat från andra tror jag, att de känslorna precis som sorg och förtvivlan också är verkliga. Det är inte bara jag som känner att, hur kan mitt barn vara universums mittpunkt? Hur kan alla stunder fram till det här ögonblicket ha funnits så att vi skulle nå hit där jag får vara förälder till det här barnet?

    Emma Bouvin: Mammor måste få prata om barn

    5 böcker med viktiga budskap – för lite äldre barn

    Angelica hade svårt att knyta an till sitt hjärtebarn: ”Ville inte vara ensam med honom”