Sandras berättelse om sin förlossningsdepression – så mår hon idag

Sandra, som egentligen heter någonting annat, tackade först nej till en intervju om sin förlossningsdepression. Det kändes helt enkelt för tufft att dra upp alla känslor igen – ett och ett halvt år efter förlossningen. Men några dagar senare återkom hon och hade bestämt sig att hon ville dela med sig av sin berättelse.

– Det måste finnas rum för fler berättelser. Det är fortfarande skamfullt att prata om men jag vill sprida kunskap och bryta stigmatiseringen, men brottas samtidigt med tanken av hur min dotter skulle må om hon visste att det här handlade om mig, säger hon till Motherhood.

Med den oron delar hon med sig av sina upplevelser anonymt.

Se också: 10 tecken på en förlossningsdepression

För 1,5 år sedan blev Sandra mamma för första gången. Att bli mamma var någonting hon alltid hoppats på men när väl plusset på stickan kom kantades graviditeten av oro och ångest. När till slut dottern Iris föddes stod det snart klart att Sandra drabbats av en förlossningsdepression.

– De två första veckorna var ärligt talat några av de värsta veckorna i mitt liv, säger hon.

När Sandra tittar i backspegeln kan hon redan under graviditeten identifiera oro och ångest som hon inte reflekterade över då.

– Jag mådde rätt bra under hela graviditeten, i alla fall som jag har mints det. Men när jag läser min dagbok och tänker igenom hur det egentligen var förstår jag hur mycket oro jag kände redan från start. Den första tiden för missfall, efter vecka tolv började jag oroa mig för KUB-testet och efter vecka 20 var jag orolig för att sluta känna fosterrörelser. Jag var hela tiden orolig för att saker skulle hända och det hindrade mig från att kunna njuta av att snart bli mamma. Men det har jag inte reflekterat över eller kopplat ihop förrän långt senare, säger Sandra.

10 000 kvinnor drabbas av förlossningsdepression

Att känna starka känslor under en graviditet ingår. Men för alla är det nödvändigtvis inte känslor av glädje, lycka och kärlek. En del blir nedstämda, andra drabbas av en depression.

I Sverige drabbas 8-15 procent av en förlossningsdepression under de första månaderna efter att barnet fötts. Det är 10 000 kvinnor per år. Och nej, det finns ingen enskild orsak till att drabbas utan det är många faktorer som spelar in. Symtomen har inte heller nödvändigtvis med förlossningen att göra. Allt det här vet Sandra, men ändå sköljer känslan av att det är hennes fel över henne.

– Jag önskar att jag inte gjorde det. Jag vet att det är så mycket som spelar in, men det är omöjligt att inte ta det personligt när inte alla mammor blir drabbade. Varför just jag? Förlossningen startade när vi skulle gå och lägga oss och sedan fick vi inte sova på flera dygn. Hela omställningen med att få barn och att amningen inte fungerade gjorde bara att allt blev för mycket.

I Sandras fall blev förlossningen starten på en känslostorm hon inte alls hade väntat sig. Dottern Iris hade bajsat i fostervattnet och Sandra fick komma in direkt för observation och hänvisades till två olika rum innan det sju på morgonen fanns ett ledigt rum på förlossningen. Då var värkarbetet redan i full gång.

– Jag hade haft täta värkar från det att vi kom till sjukhuset. Min kropp kunde inte slappna av och skakade under hela förlossningen till följd av adrenalin. Jag minns så starkt när jag äntligen hade fått epidural och kunde öppna ögonen för första gången och såg soluppgången.

Sandra hade läst på mycket om förlossningar innan och visste att hon ville ha en aktiv förlossning och att hon ville ha löpande information om den. När hon var 10 centimeter öppen gjorde personalen en sista undersökning, men efter det blev det bara tyst och det gjorde henne stressad.

– Vad som än händer hade jag förklarat att jag ville att de skulle berätta allt för mig, jag ville veta. Under krystfasen minns jag bara hur jag låg i gynposition, hade en läkare mellan mina ben och två barnmorskor som höll i varsitt ben och tryckte dem mot mitt bröst. Jag själv greps av panik av smärtan och gick upp i brygga i ren reflex. De tryckte ner mina höfter och sa åt mig att krysta när värken kom. I mitt huvud var jag inne i en enda lång värk och jag hade ingen kontroll över min kropp. En VFU-student fick läsa av mitt värkarbete och säga åt mig när jag skulle krysta.

Efter 45 minuters krystarbete var Sandras dotter ute.

– Jag minns att jag tänkte att det här är min dotter, det finaste som finns. Jag var fascinerad över att hon legat i min mage och nu är hon min dotter, så coolt och fint. Men jag kände inte kärlek direkt, säger Sandra uppenbart berörd av att återuppleva känslorna.

Sandras berättelse om sin förlossningsdepression

Det var starten på den förlossningsdepression hon började ana redan några dagar efter Iris föddes. Till en början kom amningen igång och den nya familjen fick checka in på BB-hotellet med en föreställning om att de äntligen skulle få sova. Vila. Återhämta sig. Läka. Tillsammans.

– Vi var så trötta och det enda vi ville var att sova. Alla hade sagt att nyfödda bebisar oftast sover hela första dygnet efter en förlossning eftersom det är en extrem påfrestning även för dem. Men det gjorde inte Iris. Hon skrek och var uppenbart missnöjd och när vi låg på BB-hotellet upplevde jag inte att hon fick grepp, trots att barnmorskorna sa att allt såg fint ut. Jag minns ärligt talat inte så mycket utan var mest chockad över att vi aldrig fick möjlighet att återhämta oss, trots att alla hade sagt att vi skulle få göra det.

Sömn. Amning. Skrik. Bristen på sömn i kombination med en amning som inte gick enligt plan gjorde att minsta skrik eller gny triggade oro.

– De två första veckorna var ärligt talat några av de värsta veckorna i mitt liv. Allt var överväldigande och jag undrade hur jag skulle överleva. Den där fantastiska bebisbubblan alla pratade om kände jag fortfarande inte efter några dagar och jag berättade det för BVC som bad mig att ge det lite mer tid, säger hon till Motherhood.

Två-tre dagar blev en vecka och Sandra kontaktade BVC igen som tog hennes känslor på största allvar.

– Känslorna och orosmolnet över mig lättade inte. Jag kände att det var så överväldigande att jag inte visste om jag skulle klara av det. Jag undrade vad vi hade gett oss in på och ifrågasatte vårt beslut att skaffa barn. Ibland var jag även sur på Iris för att hon hade kommit och skadat min relation med min man. Nu var allt förstört, tänkte jag.

Sandra upplevde att allt blev ett problem och att hon inte kunde se några lösningar. Det fanns så många tankar hon inte klarade av att reda ut själv. Efter ett samtal till BVC var barnmorskan hemma hos henne redan en halvtimme efter att de la på luren. Sittandes i soffan, med amningsbehå, shorts, cardigan och otvättat hår fick Sandra gråta ut med barnmorskan vid sin sida som snabbt kunde konstatera det Sandra redan visste: Du har drabbats av en förlossningsdepression.

Redan dagen efter fick Sandra och hennes sambo en läkartid men där var bemötandet inte lika fint som dagen innan hemma i vardagsrumssoffan – och hon började ifrågasätta sig själv.

– Jag fick bara höra att det är jobbigt att bli förälder och att jag skulle försöka ta mer hjälp, äta nyttigt och få frisk luft.

Läkarens ord skapade en osäkerhet som behövde söka BVC igen för att få den hjälp hon behövde. Efter att hon uppmanades att göra en egenanmälan hos psykiatrin fick hon samtalshjälp – men det först efter fem månader.

Att medicinera depressionen kom på tal under flera tillfällen, men Sandra sa nej gång på gång.

– Jag ville inte. Jag ifrågasatte mig själv och undrade om jag skulle behöva ta antidepressiva för att kunna vara en bra mamma. Samtidigt fanns det tillfällen då jag hulkgrät i duschen och fantiserade om att bli skadad. Jag ville inte dö, bara skada mig tillräckligt mycket för att bli inlagd och få slippa allt ansvar. Och att få sova.

Ångrar du att du inte tog antidepressiva med det du vet i dag?

– Ja, jag önskar att jag tog det första gången det kom på tal. Men med den oro som kännetecknar hela perioden var min första tanke: Tänk om jag får biverkningar, tänk om det ’här’ händer. Jag var redan på gränsen, så jag vågade inte testa.

Våren blev vändningen

Vinter blev till vår och i väntan på samtalstid kom ljuset och en uns av glädje tillbaka. Men mot natten triggades oron hon kampats med sedan förlossningen.

– Det slutade med att jag var uppe till två på natten för att göra den så kort som möjligt.

En stor vändning kom när Sandra tog beslutet att sluta amma.

– Det är det bästa beslutet jag tagit i min roll som mamma. Det minskade pressen och stressen enormt och jag önskar att jag hade fattat det beslutet tidigare. Men där och då var det som att jag var helt oförmögen att fatta beslut som skulle kräva förändring. Jag ville bara bli av med allt eller inte behöva tänka.

Att drabbas av en förlossningsdepression är komplext. Många med Sandra går till sig själv och funderar över vad man själv gjort för att hamna där eller vad man själv kan göra för att må bättre. Men vårdinstanser, att vara snäll mot sig själv och framför allt att våga ta hjälp är minst lika viktigt. Om inte ännu viktigare. Det vet hon nu.

För Sandra har hjälpen från närmaste familj och vänner varit ovärderlig. En vän till Sandra hade gått igenom samma sak några månader tidigare och till henne vågade Sandra vara totalt öppen kring sina känslor. Det tror hon var avgörande för att inte, som hon beskriver det, ”tappa det helt”.

– Det är omvälvande att få barn. Du som är närstående kan göra så mycket för att underlätta; kom med en platta lasagne, dammsug, veckohandla och gör allt sådant som ligger framför som man inte orkar, hinner eller kan, säger hon och fortsätter:

– It takes a village. Partnern och omgivning måste ta ett större ansvar och göra allt annat än det mamman behöver göra. Folk behöver kliva in och vara skyddsnätet.

Hur skulle du säga att förlossningsdepressionen har påverkat dig?

– I min föräldraroll tog det lång tid innan jag kände att jag verkligen kunde älska mitt barn totalt bottenlöst och villkorslöst. Det är först nu 1,5 år efter jag inte triggas i gång av hennes skrik. Jag har förlorat första månaderna med henne, jag minns bara små fragment av lycka annars är det tyvärr mest negativa känslor och minnen kopplat till min föräldraroll. Jag måste påminna mig om de lyckliga stunderna, säger hon och fortsätter:

– Men i min roll som person har jag blivit mer ödmjuk till livet. Det positiva i allt är att jag har tvingats till självutveckling och att se mitt egenvärde och förstå att jag inte måste komma sist av alla. Det är okej att jag också har behov som måste få ta plats. Jag har alltid, och framför allt under första tiden som mamma, känt att alla andra känner starkare, att det är mer synd om alla andra och det jag känner kommer längst ner på listan. Jag har blivit tvungen att sätta gränser och be andra om hjälp.

Vad skulle du vilja säga till andra som går igenom en förlossningsdepression?

– Till kvinnan som går igenom det: Oavsett hur mörka dina tankar är har någon annan mamma redan tänkt dem. Vården kommer inte att ta ditt barn, utan våga ta hjälp.

Sandra har alltid velat kunna ge sitt barn ett syskon, men med en förlossningsdepression i ryggen ifrågasätter hon till vilken kostnad det kommer bli. En som en gång gått igenom en förlossningsdepression löper nämligen större risk att drabbas igen.

– En av mina största rädslor är att råka ut för samma sak med barn nummer två. Det är jag jätterädd för. Just nu försöker vi inte att skaffa barn igen, men så fort jag tänker på ett syskon känner jag mig pressad och orolig. Då är det dessutom inte bara ett barn att vara mamma till, utan två.

Vad tar du med dig från din förlossningsdepression?

– Att aldrig säga ”njut av bebisbubblan”. Vad är det för jävla bebisbubbla alla pratar om? Vad snackar de för skit. Det går inte att säga att det kommer bli så fantastiskt, för man vet aldrig vad som händer.