Stina är gravid med hjälp av IVF: ”Hade förlikat mig med ett barnlöst liv”

Jag var 37 år när jag uppsökte en fertilitetsklinik för att påbörja en utredning av om jag kunde få barn tillsammans med min partner. Han var 41 år och steriliserad, och jag närmade mig den kritiska åldern för att få adoptera eller få hjälp via IVF.

Jag hade drömt om barn sedan 20-årsåldern, men gett upp hoppet och förlikat mig med ett barnlöst liv eftersom jag i 35-årsåldern fortfarande inte träffat rätt person att få barn med. Men när jag träffade min partner var det något som hände inom mig och jag blev nyfiken på hur våra chanser såg ut.

Min partner beslutade att sterilisera sig när han var 25 år. Vid den tiden levde han med sin dåvarande fru, deras två barn och hennes två barn från ett tidigare förhållande. Det visade sig att man via ett enklare ingrepp kunde få ut spermier från hans så kallade bitestiklar, men att min äggreserv däremot var väldigt låg. Kontentan blev att vi inte kunde kalla oss frivilligt barnlösa och därmed inte heller få hjälp via landstinget, utan blev tvungna att själva bekosta IVF på en privat klinik.

Beslöt sig för att frysa in äggen

Eftersom vi inte hade varit ihop så länge hamnade vi i ett läge där vi inte var riktigt redo att sätta igång processen, men jag hade i och med beskedet blivit varse om att jag väldigt gärna ville ha ett eget barn. Så vi bestämde oss för att jag skulle frysa mina ägg för att köpa oss lite tid till att ta ett gemensamt beslut.

Jag gjorde två omgångar av äggblåsestimulering och äggplock. Det blev en kostsam historia och det första äggplocket gjorde mer ont än något jag någonsin upplevt tidigare eftersom jag fick för lite smärtlindring.

Mina två plock resulterade i totalt åtta stycken ägg till frysen, något som jag under vägen förstod inte gav mig särskilt bra odds. Läkarna och sköterskorna peppade hela tiden med ett klämkäckt: ”Men det krävs bara att ett embryo fäster för att det ska bli barn”.

Ett år senare hade vi bestämt oss för att starta vår IVF-resa och faktiskt försöka bli gravida. Då fick vi rekommendationen att göra ny stimulering av mina äggblåsor, göra ett nytt plock och befrukta färska ägg. På så vis lät vi de frysta äggen ligga som en extra reserv. Det gjorde mig lite besviken. Jag kände mig lurad på processen jag gått igenom två gånger året innan, men samtidigt lät det logiskt och rimligt.

Efter det här plocket konstaterade man att jag hade få ägg – och att det bästa vore att tina upp de frysta äggen också för att öka våra odds. Det gjorde mig väldigt ledsen, nu förstod jag att det verkligen inte finns några garantier och att resan kunde bli hur lång som helst.

Det blev två embryon av kvalitet bra nog att återinföra, men inget som höll måttet för att frysas ner. Vi hade med andra ord ”alla äggen i en korg” – i mig – just nu.

Tyvärr fäste inte något av dessa och vi bestämde oss för att avvakta lite för att jag skulle få tid för min kropp och själ att återhämta sig.

Det tog några veckor innan sorgen svepte in och förlamade mig i ett par dagar. Jag tror det var insikten om att jag kanske aldrig skulle få förmånen att bli mamma – att få ett eget barn – som fullkomligt knockade mig.

Fick rådet att avbryta behandlingen

Tre månader senare påbörjade vi en ny stimulering av äggblåsorna men fick snart rådet att avbryta behandlingen då äggblåsorna inte gav den önskade responsen. Läkaren berättade då också om något som kallas ”Inter cycle variation” vilket innebär att olika cykler ger olika mängd äggceller och alltså inte är något som kan förutses.

Vid den här tiden började jag fundera på hur mycket mer jag hade att ge. Jag hade nu påbörjat sprutbehandling sammanlagt fyra gånger. Samtidigt ville jag inte ge upp – för någonstans fanns siffran tre IVF-försök som referensram och hittills hade vi ju bara gjort ett försök med IVF egentligen.

Vi körde igång med en tredje stimulering – totalt min femte omgång sprutor. Den här gången gav mina äggblåsor bättre respons än någonsin och man plockade åtta ägg varav fem blev embryon. Vi återinförde två embryon och tre hamnade i frysen.

Efter två veckor fick vi vårt efterlängtade resultat: graviditetstestet visade positivt, jag var gravid!

Den här berg- och dalbanan har gjort att jag fick svårt att tro på att det kommer att gå vägen, att vi kommer få ett barn. Men någonstans vid vecka 28 började jag lita på att jag var gravid och att bebisen mådde bra.

/Stina, beräknad till november 2020

Källa video: Malin Sundler, fertilitetsläkare på Livio.

Läs mer: