Annika om att vara adopterad – här är hennes berättelse

Med en adoption kan det dyka upp många frågor som kan vara svåra att svara på. När Annika Norman var tre månader adopterades hon från Sydkorea till Sverige och känner tacksamhet för uppväxten i Göteborg.

Nu är Annika själv mamma till två pojkar. För Motherhood berättar hon hur adoptionen har påverkat henne och hennes föräldraskap.

Se också: Motherhoods expertpanel – din guide genom hela mammalivet

Annika adopterades från Sydkorea

Under flera års tid hade Annikas föräldrar drömt om att bilda en familj. Efter några år adopterade de två flickor från Sydkorea.

– Jag minns att mamma berättade hur de så gärna ville ha barn men inte kunde få det själva och hur glad hon blev när de ringde och sa att de skulle få mig, berättar Annika. Här är hennes berättelse.

Varifrån adopterades du?

– Jag är adopterad från Sydkorea och jag kom till Sverige och Göteborg, där jag är uppväxt, när jag var tre månader gammal.

Hur gick det till?

– Mina föräldrar ville adoptera och det tog fyra år från att de satte igång processen tills att jag kom. Det här var ju på 80-talet och jag vet inte om det fungerar så här idag, men de behövde ha referensbrev från tre familjer i bekantskapskretsen, behövde träffa en präst, bli godkända av en socialsekreterare, ha utdrag från polisen och skicka bilder från hemmet och omgivningen. Alla dokument översattes sedan av en auktoriserad översättare till engelska. Mamma och pappa fick veta att de skulle få adoptera ett barn mellan 0-2 år och fick skicka in ett pojknamn och ett flicknamn, de valde Annika och Fredrik. När de blivit erbjudna att adoptera mig och “tackat ja” fick de ett kort på mig och ett från barnhemmet där jag bodde. Under adoptionsprocessen fick mina föräldrar gå kurser som handlade både om adoption i sig men också barnavård. Motsvarande dagens föräldrakurser, skulle jag gissa.

Hur var det när dina föräldrar berättade att du var adopterad?

– Det har alltid varit väldigt naturligt för mig att jag är adopterad och det var aldrig som en stor hemlighet som avslöjades under dramatiska former, så som man kanske sett i filmer. Jag frågade mamma och pappa inför den här intervjun när och hur de berättade för oss: redan från att vi (jag och min syster, Jenny, som också är adopterad från Sydkorea, dock två år senare) var bebisar läste mamma och pappa en bok för oss om två barn som blev adopterade från Sydkorea. Vi var även på flera träffar som Adoptionscentrum anordnade där vi träffade andra adopterade och vi umgicks även med flera andra familjer med adoptivbarn – helt enkelt för att jag och Jenny skulle träffa andra som hade samma familjekonstellation som oss och framför allt, för att vi skulle få träffa barn som inte såg ut som våra blonda kompisar hemma i radhusområdet och i skolan.

Brukar du och dina föräldrar prata om att du blivit adopterad?

– När jag var liten frågade jag ofta “berätta när vi kom hit”. Jag minns att mamma då berättade om hur de så gärna ville ha barn men inte kunde få det själva och hur glad hon blev när de ringde och sa att de skulle få mig. Jag minns att jag tyckte det var mysigt.

Har du påverkats av att du är adopterad?

– Det har säkert påverkat mig, är dock lite osäker på hur. Jag har ofta tänkt på hur nära det var att mitt liv såg helt annorlunda ut än vad det gör idag. Det gör väl säkert många, men jag känner att det ändå var väldigt nära att min verklighet blev en helt annan.

Hur känner du kring att du blivit adopterad?

– Jag har alltid varit väldigt glad över att jag bor i Sverige, att jag fått växa upp med mina föräldrar och familj, mina vänner och få göra det jag vill, utbilda mig, jobba… Jag har aldrig känt sorg över att inte ha en biologisk familj. Det är inte blod och DNA som gör bra föräldrar och ingen kommer någonsin lyckas övertyga mig om det. Jag är otroligt tacksam över att ha blivit adopterad MEN inte för att mina föräldrar någonsin uttryckt att jag borde vara tacksam. Det skulle de aldrig säga, de har istället alltid sagt hur tacksamma de är för att vi kom till dem! Men precis som jag har vänner som är tacksamma för att de får växa upp i ett land som Sverige med sina biologiska föräldrar är jag tacksam för att jag fått växa upp här med mina föräldrar som visserligen inte är biologiska men lika mycket föräldrar ändå.

Har du någonsin funderat på vilka dina biologiska föräldrar är och har ni kontakt idag?

– Nej, vi har ingen kontakt och har aldrig haft och jag är faktiskt helt ointresserad. Det kanske låter kallt, men det är ingen ilska eller besvikelse inblandad. Jag känner bara att det är väldigt bra som det är och jag är nöjd med de föräldrar jag fick. Har funderat många gånger på hur mina biologiska föräldrar ser ut och vilken typ av människor de är: Vad man ärvt och vem man är mest lik. När jag var yngre kunde jag säga att jag ville åka till Sydkorea och hälsa på dem och ta med matkassar, jag visste ju att de inte hade så mycket pengar. Sen vill jag absolut åka till Sydkorea någon gång, för att uppleva landet.

Har det någon gång känts jobbigt att vara adopterad?

– Nej, det har det faktiskt inte gjort! Jag skulle kunna tänka mig att det hade känts tufft om jag exempelvis mått dåligt under uppväxten. Då hade jag kanske tänkt “om jag var hos mina riktiga föräldrar så hade det varit bättre, eller de hade förstått mig mer” men jag hade inte någon vidare dramatisk tonår och har absolut varit galen på mina föräldrar många gånger men aldrig tänkt att de inte vill mitt bästa på grund av att de inte är mina biologiska föräldrar. Jag har inte heller känt mig utanför eller blivit mobbad eller retad på grund av mitt utseende. Jag tror att nämnda faktorer har spelat en stor roll. Jag har alltid haft en grundtrygghet och jag tror det har väldigt mycket med min uppväxt att göra.

Har det dykt upp några nya känslor sedan du fick egna barn?

– Eftersom jag inte har några bilder på min biologiska familj vet jag ju inte alls hur de ser ut. Jag kanske är identiska någon av mina tre äldre systrar eller så finns inga likheter. När jag blev gravid var jag väldigt nyfiken på hur Frans (Annikas förstfödda son, reds. anm) skulle se ut. Men annars har jag väl kanske tänkt att det måste varit otroligt tufft för mina biologiska föräldrar att lämna bort en bebis. Jag vet att det är omöjligt men jag hade önskat att de fick ett tecken på att jag mår bra och att allt blev toppen. Om de nu går runt och funderar och har ångest över något som hände för snart 38 år sedan. Jag hyser noll agg och har aldrig gjort det. Snarare sympatier. Men jag är ändå glad att det blev som det blev!

Har du pratat om adoptionen med dina barn?

– Lite med Frans efter att han sett filmen Kung Fu Panda började jag prata om att vara adopterad och en gång kom han hem och sa “pappa säger att du är adopterad precis som Po” och då förklarade jag att mormor och morfar adopterat och tagit hand om mig när jag var bebis. Han ställde inga följdfrågor, haha. Men det kanske kommer senare i livet, men hittills har han aldrig påpekat att jag och Fredrik ser olika ut, eller att mormor och morfar inte är lika mig. Inte heller sitt eget utseende.

Något du skulle vilja säga till den som funderar på att adoptera ett barn?

– Jag har ju absolut följt debatten om adoption och ser kanske en problematik jag inte ens visste fanns när jag växte upp. Men trots det. Jag tror verkligen på lyckade adoptioner! Jag tror att man som adoptivförälder bör vara införstådd med att det kanske dyker upp frågor och funderingar som är kopplade till själva adoptionen. De måste man vara villiga att ta tag i. Mina föräldrar har alltid varit öppna och det har inte funnits några tabun, hade vi velat söka efter våra biologiska föräldrar hade de stöttat oss, min syster har kontakt med sin biologiska familj. De har inte försökt sudda bort vårt ursprung utan vi har våra koreanska namn som mellannamn. Jag är övertygad om att man kan känna för sina adopterade barn precis lika starkt som för barn man själv burit på och fött.

Till sist, finns det något annat du vill berätta?

– Jag vet att adoption kan vara problematiskt och jag vet att känslorna bland människor som blivit adopterade kan variera otroligt. Ingen känsla är rätt eller fel. Alla känner olika och kanske har ens uppväxt påverkat eller hur gammal man var när man blev adopterad. Jag har ju inga minnen från Sydkorea och därmed inga traumatiska farväl eller känslan av att vara övergiven eller oönskad i bagaget.

Foto: Privat