”Jag blev mamma – vem är jag nu?”

Det här är en krönika. Eventuella åsikter eller tankar är skribentens egna

Jag tappar min penna, böjer mig ner för att plocka upp den och tittar upp. Ser hur min kollega kramar om en annan kollega, de skrattar mot varandra och verkar vara sådär helgoa med varandra. Allt går i slowmotion för mig och jag hinner tänka, att så där tajta var de inte för ett år sedan, innan jag gick på mammaledighet.

Se också: Penny Parnevik om småbarnslivet

3:17

Efter reklamen: Penny Parnevik om karriären, småbarnslivet och att vara en ung mamma

(3:17)

Slå på ljud

Vadå är de vänner nu? Jo, men det såg jag ju på Instagram, att de har börjat hänga en del. Vart har jag varit någonstans? Det känns plötsligt som jag varit i någon slags koma.

Jag reser mig upp och hör den där Tiktok-låten i huvudet ”Jag är mamma, jag heter mamma, Jag är från Nacka, 40 plus, känner mig tuff, för jag är mamma, mamma”. Den där låten som driver med att gå in hundraprocentigt i mammarollen.

Nej, jag har inte Tiktok, jag är varken 40+ eller från Nacka – men jag är mamma!

Jag är mamma, hör jag mig själv viska för att sedan fortsätta jobba.

Christine Hames

Christine med dottern Chérie, 10 månader. Foto: Privat

Jag har alltid sett mitt liv som i en film eller musikal. Jag är utbildad musikalartist och jobbat med tv de senaste fem åren, så lite arbetsskadad är jag nog. Saker och ting sker liksom i slowmotion. Musiken bygger upp stämningen, jag är huvudrollsinnehavaren och har en karaktär likt Bridget Jones. Jag gillar henne, hon är ibland lite för mycket, lite för klumpig, skrattar för högt, alltid lite stressad och nu har hon blivit mamma – ja ni förstår själva!

Men åter till sekvensen jag just upplevde där på jobbet. Jag ställer mig frågan; Jag blev mamma, det var det som hände. Inget uppvaknande från någon koma. Jag blev mamma – men, vem är jag nu?

Rädslan när jag var gravid var att jag skulle tappa mitt sammanhang när jag skulle gå på mammaledighet. Rädslan för att bli bortglömd! Jag undrar vad det bottnar sig i?

Man blev en 2.0 version av sig själv, så ja, vem är jag nu?

Det är viktigt för mig att känna att jag är en del av ett sammanhang, som säkert för många andra. Slår jag upp sammanhang på www så står: ”Det som något hör ihop med”. Innan min dotter föddes levde jag med jobbet, jag hörde ihop med det då. Men nu, nu hör jag ju ihop med något annat, något ännu större än ett jobb.

Jag tog till och med mitt sista jobbsamtal samma dag som jag låg och tog värkar – varför gjorde jag det? Ville jag jobba in i det sista för att visa att jag fanns, att jag kan?

Jag berättade faktiskt inte ens på jobbet att jag var gravid förrän efter vecka 25.

Jag var rädd för att man inte skulle våga anställa mig in i det sista för att jag var gravid, jag frilansar så en trygghet med ett och samma jobb finns inte riktigt. Jag var rädd för att man skulle se min graviditet som något negativt. Därför blev det stora skjortor och klänningar för att dölja magen. Jag gömde alltså något och någon, min bebis i magen, som jag så länge längtat efter, för att jag var rädd.

Rädd för att bli bortvald. Rädd för att bli bortglömd, rädd för att bli bortplockad från mitt trygga sammanhang!

Av samma rädsla började jag tacka ja till jobb samtidigt som jag var mammaledig.

Christine Hames
-

Ålder: 31 år

Familj: Sambo Frank 41 år, dottern Chérie 10 månader och bonusbarnen Matéo 14 år och Minéa 7 år

Gör: Mammaledig och jobbar samtidigt 50% inom tv-produktion

Bor: Stockholm

När ska man börja jobba? Hur länge ska man, eller kan man, vara hemma med sin bebis?

Frågorna har blivit många och jag vet inte om jag har svar på dem än: När är man egentligen redo? Inte bebisen utan du som mamma, att börja jobba? Jag får dåligt samvete av att vara ifrån min bebis, är det egoistiskt av mig att jobba redan? Jag älskar att jobba och en glad mamma är en bra mamma, eller?

Men ingenting är ju sig längre likt. Man vet knappt in eller ut, man blev en 2.0 version av sig själv, så ja, vem är jag nu?

Jag är alltså på ett jobb för första gången sen min dotter föddes. Jag står och intervjuar under inspelning, känner hur mina bröst spänns och kan känna hur det sipprar ut lite mjölk. Jag går in på toaletten på min enda rast på dagen och ringer ett videosamtal med min dotter, hon tittar på mig som att ”vem är du?”. Jag får panik. Har hon redan glömt bort mig? Sedan kommer en vinkning, en liten klapp och ett smile följt av gråt. Där insåg hon att jag inte var där, där hos henne.

”Klick!” Aj, mitt hjärta. Aj, mina bröst.

Inspelningen slutar och jag duckar på vägen ut, vill inte stanna och prata med någon.

Matéo 14 år och Minéa 7 år tillsammans med Chérie. Foto: Privat

Bonusbarnen Matéo 14 år och Minéa 7 år tillsammans med Chérie. Foto: Privat

Jag vill hem, hem och vara mamma. Jag armbågar mig uppför trappan från tunnelbanan. Snart hemma! Snart bara mamma!

Några timmar senare står jag i en nedsläckt lägenhet, stolt över att jag fixade att jobba den här dagen. Bonusbarnen har somnat och min sambo har precis lagt sig. Jag står i köket vaggandes min dotter i bärsjal, hon sover så gott sedan en stund tillbaka, men jag vaggar ändå. Sida till sida. Det är ett rörelsemönster som är svårt att komma ur, det är harmoniskt på något vis.

”Frågan är om jag hade klarat det utan dig?”

Jag hör mig själv dovt sjunga där i mörkret ”Jag är mamma, jag heter mamma, Jag är från Skara, 30 plus, känner mig tuff, För jag är mamma, mamma”. Med mitt absolut livs största och absolut viktigaste sammanhang i min famn, min dotter och jag är mamman. En 2.0 version av mig själv som bara försöker hitta balansen mellan det nya mamma-livet och hon som älskar sitt jobb.

Christines 3 bästa mamma-hacks:

  1. Att släppa kraven, att inte sträva efter det perfekta! Att ens barn får ha pyjamas på sig en hel dag skadar ju ingen och pyjamas som är det skönaste och smidigaste plagget dessutom. Kan man så ska man.
  2. Umgås med andra mamma-kompisar ”powermamas” som kan ge dig pepp och snack när det behövs som mest!
  3. Allt kaffe som aldrig hinner drickas varmt gör man bara en god islatte av - mums!
Mer läsning för dig
Kalle Norwald om att vägrar vara A-föräldern
Krönika: Kvinnor måste kunna ha barn – och en karriär