Nina Campioni: Hur man ser på barn i Italien

Att göra en livsförändring är ett stort steg – oavsett om det handlar om att börja förskola, testa ett nytt jobb eller byta boende. Det tar ett tag innan allt faller på plats.

För drygt ett halvt år sedan packade tvåbarnsmamman och Motherhood-profilen Nina Campioni, 44, ihop hela sitt hem och flyttade med sin man och två barn till en liten by, Cinque Terre som ligger i Ligurien, i nordvästra Italien.

”Jag ser mest fram emot att djupdyka rakt ner i det italienska tänket om det goda livet så som mat, dryck, stressfrihet och naturen”, sa Nina i en intervju som gjordes strax innan flyttlasset gick.

Nina bloggar om hur det är att bo utomlands med barn

På sin blogg delar Nina med sig av familjens nya liv. Hon berättar ärligt om både för- och nackdelar med att bo i ett annat land. Nästan dagligen upptäcker hon skillnader som faktiskt kan ge familjelivet det där lilla extra.

I ett välläst blogginlägg skriver hon om hur vuxnas syn på barn är helt annorlunda där de bor, jämfört med hur man ser på barn i Sverige.

”En av de första sakerna som slog mig när jag kom hit var just hur ALLA älskade barn, även typ tonåringar som man tänker ska vara helt ointresserade lyser upp när ett barn kommer. Det är också så fint hur alla kallar varandra för "amore" eller "tresoro" alltså typ hjärtat/skatten oavsett om det är ens egna barn eller inte.”, skriver hon.

Nina menar att sedan hon själv fick barn har det varit tydligt att de, som barnfamilj, är mycket mer välkomna i Italien än i Sverige.

– Här vill alla hjälpa, gulla med och välkomna barn. Alla är intresserade, man hyllar verkligen ett barn, och att FÅ barn ses som en otrolig gåva, säger hon till Motherhood.

”Barn ses som något positivt”

Eftersom Nina och hennes familj bodde i Sverige under barnens första år, kan de enkelt jämföra skillnaderna.

En konkret sak som Nina nämner är det här med att ta barnen med på restaurang. Hennes tidigare upplevelse säger att det kändes som att de som barnfamilj oftast var i vägen. Där de bor nu är det inte ovanligt att en kypare grabbar tag i ens barn och bär det i famnen till bordet medans föräldrarna i lugn och ro kan hitta sina platser.

En annan sak är att italienare verkar vara väldigt överbeskyddande när det gäller sina små.

– Det kan ha med att göra att barn är så värdefulla. Du ser aldrig ett barn gå själv någonstans, inte ens i vår lilla by. Det är alltid en förälder eller en ”nonna” (släkting) som vakar över barnet i stort sett fram till tonåren, berättar Nina och fortsätter:

– Barn ses som något positivt och inte något som hindrar, är i vägen, stör eller ett nödvändigt ont.

Tycker du att det är jobbigt när italienare är så barnkära?

– Inte längre, men jag blev rätt chockad när jag första gången var i Italien med min nyfödda dotter Essie. Hon var fem veckor gammal och jag en rätt skakig morsa ute på promenad med barnvagnen. Plötsligt ringer det i kyrkklockan och mässan är över och ut väller i stort sett hela byn. När tanterna såg mig med barnvagn blev det rusning. Essie plockades upp ur vagnen och man hojtade ord på italienska som jag ännu inte lärt mig. Det var helt galet. Såhär i efterhand ser jag det som något fint, det var deras sätt att välkomna oss till i byn. Men det här med integritetsgränser finns inte riktigt här.

Barn och integritet

I Sverige lär sig barnen tidigt uttrycket ”stopp min kropp” och vad det handlar om. I blogginlägget skriver Nina om att folket i Italien inte använder sig av den benämningen på samma sätt. I Italien förväntas det nästan att barnen ska kramas och hälsa genom att kyssa på kinden.

Nina menar att det tog ett tag för hennes italienska man att förstå vad hon menade med integritet, och att barnen inte måste pussa tant Paola på kinden varje gång de ses.

– Men så fort jag fick med honom ombord så har det blivit enklare att säga stopp och barnen vet också att de inte måste.

Nina och hennes man har sagt till sina barn att de behöver hälsa med en kram om de inte vill – vilket barnen är väldigt lättade över.

– Jag tror att många av tanterna i byn tycker att våra barn är lite otrevliga för att de inte alltid ler och säger ”ciao” till alla hela tiden, men då får de tycka det helt enkelt, avslutar Nina.

Foto: Privat/TT