Catja, 37, blev stomiopererad efter sin andra förlossning

När Catja födde sin första dotter, Ella, slutade förlossningen i ett akutkejsarsnitt efter att hjärtfrekvensen hos både mamma och dotter sjönk. När hon sen blev gravid med sin andra dotter, Anya, var oron inför förlossningen stor, och när hon i slutet av graviditeten fick smärtor i rumpan och nertill visste hon att något inte stämde och besökte läkaren.

4 vanligaste bristningarna vid förlossningsskador:

– Jag mådde väldigt dåligt psykiskt. Men vi fick beskedet att barnet mådde bra och att vi kunde åka hem igen. Om förlossningen inte hade kommit igång till beräknat datum skulle vi komma tillbaka ett par dagar efter, säger Catja.

Men förlossningen kom igång av sig själv.

– Jag fick jätteont och kände direkt att smärtorna var annorlunda mot min första förlossning och blev väldigt nervös. Vi åkte snabbt in till sjukhuset, och precis som med Ella så sjönk Anyas hjärtfrekvens.

Det blev inget akut kejsarsnitt som Catja först hade fått information om, utan en dramatisk och väldigt snabb förlossning. Förloppet gick på bara på en halvtimme.

Efteråt behövde Catja sys, men istället för bedövning insisterade hon på att bli nedsövd. När hon vaknade sju timmar senare möttes hon av sjukvårdspersonal och läkare med tårfyllda ögon.

– Jag fick beskedet att jag drabbats av en sfinkterruptur grad fyra. Båda ringmusklerna var helt sönderslitna, slemhinnan i tjocktarmen var avsliten. Saker trillade i princip ur mig. För att personalen skulle kunna rädda mig fick de öppna upp hela min mage och sätta dit en stomipåse. Det är tack vare att jag insisterade på att bli nedsövd som jag lever idag.

Sängliggande i nästan ett helt år

Catja stannade på sjukhuset i en vecka och fick morfin mot smärtan. Efter det åkte hon hem, där hon vårdades av sin mamma, sambo och svärmor.

– Jag var tvungen att lära mig gå igen, att leva med stomi och kunde inte alls ta hand om mig själv. Jag var sängliggande i nästan ett helt år, säger hon.

Catja gick på olika undersökningar som inte visade något fel, men efter ett år hade hon fortfarande svåra smärtor. Hon var ordentligt nedstämd över sin nya verklighet, berättar hon.

Catja tog då kontakt med en expert på området som bekräftade det hon befarat – att hon fortfarande var skadad trots operation efter förlossningen. Beskedet medförde ytterligare operationer, men efter det blev hon gradvis bättre.

”Hon ville inte vara nära mig”

Men det var inte bara Catja som mådde dåligt och påverkades av situationen. Dottern Ella, som då var fyra år, vågade inte vara i närheten av henne.

– Trots att vi hade förklarat för henne, på hennes nivå, om vad som hänt så var hon livrädd. Så fort hon kom i närheten av mig började hon att skaka eftersom hon trodde att jag skulle förstöras och dö. Hon ville inte vara nära mig, säger Catja.

Det var vid ett tillfälle när båda satt och tittade på tv som Catja såg hur Ella reagerade när det visades en reklam om barn som drack gyttjevatten på soptippen. Hon kom då på idén att fråga Ella om hon ville hjälpa ett barn som mår dåligt och har det svårt.

– Jag bestämde mig för att filma henne när jag frågade om hon ville hjälpa ett annat barn genom att samla in pengar och ge bort en present. Min tanke var att detta även skulle hjälpa oss att läka. Att hon skulle inse att jag fanns kvar trots omständigheterna och att vi fortfarande var en familj fast att livet hade förändrats. Catja delade videon på Facebook och nästa dag hade den samlat in närmare hundratusen kronor.

– Jag kunde knappt tro det! Videon hade spridits och människor hade kommenterat vilket fantastiskt sätt detta var att läka på. I samma veva kom jag över en pojke som hette Hampus som hade dödlig cancer, och vi bestämde oss för att överraska honom och hans familjemedlemmar med en resa som vi köpt för pengarna, berättar hon.

Under besöket lekte Ella med Hampus.

– Han berättade då för henne hur han hade velat stanna kvar hos sin mamma, och vilken tur hon hade som fortfarande fick lov att vara det. På vägen tillbaka till hotellet efter besöket fick jag min första kram av henne på ett halvår. Då kände jag att jag hade vunnit tillbaka henne.

Något stort och fint kom ur något väldigt tragiskt

Familjen visste att de ville fortsätta hjälpa andra och på så sätt även fortsätta att läka själva. År 2019 gick Ellas Hjältar från att ha varit en ideell insamling till att bli en insamlingsstiftelse som hjälper familjer i kris och barn som har det svårt. Catja arbetade tidigare som kock men idag är stiftelsen hennes huvudsysselsättning.

– Ellas Hjältar har räddat mig jättemycket och gör än idag. Den ger mig så mycket livsglädje. Något stort och fint kom ur något väldigt tragiskt.

Catja menar att hon fortfarande läker psykiskt.

– Det kommer jag nog att göra hela mitt liv. Och så är det för Ella också, även om hon är mycket bättre. Anya har ju bara växt upp med en sjuk mamma så hon vet inget annat, men hon inser att jag inte är som andra mammor.

Skäms aldrig för din kropp

Catja har kvar stomipåsen än idag, sex år senare, trots att hon bara skulle ha den i ett halvår. Och kommer troligtvis att ha den resten av livet.

– Jag försöker att inte tänka på den, men den är där varje gång jag klär av mig. Jag har fortfarande ont och blir lätt trött eftersom kroppen inte är så stark, och jag blir påmind varje dag om mina begränsningar. Jag kommer aldrig att bli den personen jag var, men jag är fortfarande positiv, framåt, kreativ och driven i allt jag gör. Det som har räddat mig är min egen glöd.

Catja menar att kvinnor aldrig någonsin ska skämmas för sin egen kropp.

– Den berättar sin egen historia och ingen historia ska vara tabubelagd. Jag vill inspirera andra att våga berätta sina historier genom att dela med mig av min berättelse och kunskap så att tabububblan kan spricka. Vi måste hjälpas åt för att få till en förändring.

Foto: Privat