Att vara ledsen framför sina barn: ”Naturligt och viktigt”

Det här är en krönika. Eventuella åsikter eller tankar är skribentens egna

Tårarna rinner ner längs kinderna. De är stora och ostoppbara. De droppar längs hakan och landar på tröjan som blir blöt. Men det är inte någon av mina döttrar som gråter, det är jag. Jag gråter som ett barn. Min stora tjej springer och hämtar papper för att torka mina tårar och min lilla tjej klappar mig på huvudet och säger ”trösta dig mamma”, och då gråter jag såklart ännu mer.

Vad jag var ledsen för den där dagen för några veckor sedan minns jag inte säkert. Kanske tampades jag med känslor av att inte räcka till. Eller så hade jag en svag dag då jag tvivlade på allt.

Det har gått drygt åtta månader sedan jag och barnens pappa separerade, och även om det går framåt så tar det tid att acceptera den nya tillvaron som inte alls blev som jag hade tänkt mig, kanske var jag ledsen för det. Men det är inte orsaken till mina tårar som jag funderar över nu när jag skriver, det är kraften i att våga visa sig ledsen, och att inte alltid kämpa emot den känslan.

Jag vet inte hur det har varit för dig, men ända sedan jag var liten har jag fått lära mig att känslan ”ledsen” är något som ska motas bort. När jag var ledsen som barn blev jag ofta tröstad av en vuxen med orden ”Såja, var inte ledsen”. Nu när jag själv är vuxen använder jag samma formulering när jag försöker trösta. ”Såja, såja, var inte ledsen.” Ofta lägger jag till något i stil med: ”Vad kan vi hitta på för att du ska bli glad igen?”

Den senaste tiden har jag reflekterat mycket kring detta och försökt tänka om. Varför säger jag egentligen så? Att vara ledsen är ju helt naturligt, och viktigt. Det var den insikten jag bar med mig när jag satt där och lät tårarna rinna inför mina barn. Jag ville visa dem att det är okej att vara ledsen, att alla blir det ibland – även vuxna – och att det är en känsla som försvinner av sig själv när den har fått levas ut ordentligt. (Självklart vill jag inte gråta alltför ofta inför mina barn, men ibland tror jag att det är bra.)

Någon vecka efter att jag hade suttit där med rinnande tårar uppstod en situation då min stora tjej blev ledsen. Det var kväll och vi läste en bok och hon berättade att hon saknade sin pappa och att hon önskade att vi kunde flytta ihop igen och att allt skulle bli som förut. Hennes tårar rann och jag kramade om henne. Hon har hanterat vår separation bra och oftast är hon glad, men ibland påminns hon såklart om hur allt var tidigare. Då rinner tårarna. Fram tills nu har jag försökt säga något roligt i de stunderna, eller försökt få henne att komma på andra tankar. Den här gången ville jag inte det. Jag ville att hon skulle få gråta så länge som det var nödvändigt. Så i stället för att säga något klämkäckt kramade jag om henne och sa;

”Jag förstår att du är ledsen för det, det är jag också. Vi kan vara ledsna tillsammans, det kommer att kännas bättre sen.”

Min stora tjej kramade mig tillbaka och båda våra tröjor blev blöta och salta. Efter en stund kom den lilla tjejen och hoppade in i kramen och pussade oss båda på kinderna. Hon hade hämtat papper på toaletten och sa ”trösta er”. Då kunde vi inte låta bli att skratta för att hon var så söt. Gråt blandades med skratt och allt kändes lite bättre igen.