Krönika: När vi vågar vara operfekta föräldrar får vi kärlek över att ge

Det här är en krönika. Eventuella åsikter eller tankar är skribentens egna.

Ibland undrar jag vad jag gett mig inpå. Att bli förälder i en kultur som ständigt berättar för oss att inget är bra nog är det absolut svåraste jag gjort. Perfektion har dessutom alltid känts attraktivt för mig. När jag blev förälder så blev det ytterligare ett projekt att prestera perfekt i. Om jag gör allt rätt, så kommer det bli bra. Då kommer jag få lyckliga barn som har vänner och inte bär med sig trauman, får en god självkänsla och har noll problem med prestationsångest. Kanske känner du igen dig?

Jag har googlat ”bra förälder” 25 gånger när jag börjar inse att det här är ohållbart. Min hjärna vill checka av alla mina rätt och belysa mina fel. Ofta hör jag mig själv tänka: Om jag läser den där boken eller lyssnar på den där podden och gör som den där experten säger att jag ska göra, då kommer mina barn bli lyckade och lyckliga. Starka och självsäkra. Modiga och hållbara. Snälla och gränssättande.

Jag har letat i alla bokhyllor efter den teori som försäkrar mig att jag gör rätt med mina barn, men det ironiska är: det har till största del aldrig handlat om barnen. Snarare har det handlat om min egen längtan att slippa osäkerhet och ovisshet. Jag har velat ha kontroll.

Vad jag egentligen har sysselsatt mig med är en jakt på en manual som gör att JAG slipper mina egna känslor av skam, spinnande tankar och eventuella misslyckanden eller felsteg i föräldraskapet. När jag har varit upptagen med att finna den perfekta barnuppfostransboken så har sanningen funnits på en gammal post-it-lapp i min egen byrå hela tiden:

Vilka vi är och hur vi förhåller oss till världen är mycket mer avgörande för hur det ska gå för våra barn än hur mycket vi kan om barnuppfostran

(Brené Brown, Våga vara operfekt, 2016).

Jag har alltså sökt efter teorierna som ska hjälpa mig att få svaren jag trodde jag behövde för att slappna av som förälder. I stället blev jag bara mer stressad, kände mer skam och ännu mer skuld. Jag började gömma mig och trodde att jag var fel.

Dessutom vände jag ut och in på mig själv för att ständigt "låtsas" vara på lekhumör när jag egentligen ville göra något annat. Jag kunde tvinga fram en ”lekröst” och slå mig ned på golvet fast hela min kropp skrek att jag ville något annat. Jag tänkte att jag som förälder alltid ska säga JA till mitt barns önskningar och att det aldrig fanns en öppning för att kompromissa runt våra olika behov. Jag hade ju läst hur stor roll deras behov spelar in i att stärka barnens självkänsla. Jag körde i stället över mina egna behov gång på gång. Jag gick in i rollen av att spela en perfekt förälder där jag till sist imploderade och kom till sanningen jag behövde möta:

Perfektion handlar mycket om hur vi vill att andra ska uppfatta oss. Det är lätt hänt att föräldraskapet handlar om ”dom andra”.

Vi tenderar att bjuda in ”dom andra” lite väl långt i vårt föräldraskap när vi egentligen längtar efter vår egen röst. Perfektionen gör ofta att vi överger vår egen sanning för att passa in. Men saken är den att ju mer vi får vara våra autentiska jag i vårt föräldraskap kan vi uppleva en större avslappning. Autentisk för mig betyder att jag ärligt lyssnar in vad jag vill och känner just nu och tar den inre längtan på allvar. Enkelt? Nej!

Men jag tror att en varm röst är det bästa för att få kontakt med sig själv och sitt barn. Den värmen börjar förstås med att visa sig själv värme – och ja, det börjar med att släppa taget om att vara perfekt.

Vad jag försöker komma fram till här är att många av oss försöker hitta den perfekta manualen för barnuppfostran så att vi kan luta oss tillbaka. Men i stället har jag upptäckt att det inte handlar om att hitta svaret utan att i stället våga stå ut med att saker inte kommer vara – eller vill vara – perfekta. Perfektion handlar aldrig om sunda ambitioner utan om att fly den smärta som kommer med andras kritik eller tyckanden.

Perfektion, oavsett vad det betyder för dig, är ouppnåeligt. I stället behöver vi träna på att stå ut och ta hand om oss själva i de känslor vi drabbas av när saker är ”operfekta”. Jag inser att 5 av de största uppgifterna vi som föräldrar har framför oss är:

Så, ja... Det blev mer skärmtid än vi tänkt, barnen får inte grönsaker varje måltid och vi validerar inte deras känslor 10 gånger av 10. Jag inser att min ofullkomlighet speglas i oss alla. Tänk om det är så att vårt ofullkomliga föräldraskap är en gåva vi alla längtar efter. En gåva som påminner oss om att vi sitter i samma båt – we’re in this together. Att våga utstå den känsla som kommer med att inte vara perfekt är nog det svåraste, men att leva ett liv i ständig strävan efter perfektion är ännu svårare. Det är en tung rustning att bära.

Jag är i stället redo att bli mer av mig själv. Med den inbjudan behöver vi också göra mer plats för våra brister. Låt oss fördjupa empatin och kärleken till oss själva så att hela vi får plats. Jag vet att ju mer vi vågar vara operfekta i vårt föräldraskap, desto mer kärlek kommer vi få över att ge. Både till oss själva och våra barn.

Foto: Privat