Hej hej vardag analyserar Gift vid första ögonkastet – avsnitt 6

Det här är en krönika. Eventuella åsikter eller tankar är skribentens egna.

Okej, nu känner jag att man ändå fick se lite mer av paren. Att det är tre par istället för fyra är helt klart en fördel. Jag blev helt chockad över att det gått tre veckor, det känns som typ EN? Vi vet för lite! Jag vill ha mer terapisoffa!

Men okej. Helg med alla paren! Det här med att träffas allihop känns som en så bra idé. Dels att få träffa folk som gjort precis det man själv gjort, varit med om samma sak som man själv. Så viktigt det är? Att få känna den gemenskapen!

Kalle Norwald: Därför ska ni snälltolka i kärleksrelationen

Sedan att analysera andra par – alltså finns det bättre sätt att känna av varandra på? Jag tycker det är så givande när jag och min man får prata om andra par. Hur de gör, vad de gör, vad som verkar bra och mindre bra. Det är som att man pratar om viktiga saker utan den där laddningen att det handlar om oss.

Okej men om vi nu går in på paren så måste vi väl börja med paret där det mesta hände?

Jonas och Martin

Alltså jag relaterar så mycket till allt det som händer. Det känns som sånt som hände en själv och alla ens kompisar typ hela tiden i singellivet. Eller ja, dejtingperioder då. Jag kan liksom förstå båda. Det är som någon typ av dragkamp och ingen av dem vill släppa in den andre.

Det finns ju en massa saker som man kan peka på. Hur jargongen som de har, som Martin mest har just nu, inte funkar så bra om man inte har grundtryggheten i varandra. Då slår den liksom fel. Också hur de fokuserar på de dåliga sakerna. Eller hur de inte kommunicerar. Hur Jonas blir sårad och sluter sig, men sänder ut surhet istället. Hur Martin älskar att prata öppet om saker och relationer och Jonas inte alls är där... Jag sitter och är nervös att Martin ska säga saker som sårar, kliva över gränser. Allt han säger kan man ju i Jonas läge tolka som kritik. Även om jag många gånger inte tror det ÄR det. ”Nej nu vill man inte vara på rummet, nu vill man ju ner till bastun” eller vad Martin nu sa. Är man i det läge Jonas är så känner man ju bara: ”du vill inte vara med mig.” Medan Martin antagligen mest menade ”Hurra vad härligt med bastu!” Fast ja, han kan ju också vilja poängtera att ”bara så du vet så vill inte jag hänga på rummet nu, jag vill ut och ha kul och nu har jag sagt det.”

Det är som att de inte kan prata med varandra, som att de springer runt på varsitt våningsplan och undrar varför de aldrig möts men ingen tänker ta sig till den andres våning. Martin har ju slutit sig jättemycket, men är öppen rent verbalt så han kanske själv inte fattar det. Men han släpper ju INTE in Jonas alls. Han är lite trött på Jonas? Varför tror Martin att han måste dalta med Jonas? Det är SÅ många steg att ta innan det ska daltas.

Jonas verkar vägra prata. Jag tror inte han kan just nu. Han liksom står och väntar på bekräftelse. Lägger upp möjlighet efter möjlighet att få lite bekräftelse som Martin ska nappa på. Och sedan, för att vinna tillbaka stolthet, tar han ibland tillbaka möjligheten. Mitt i allt detta känns det som att Jonas glömmer bort att känna efter vad han själv egentligen känner och vill. Det känns så himla klassiskt när obalansen slagit till. Att hela fokuset bara hamnar på att få den där bekräftelsen som man inte får. Och OM man sedan skulle få den skulle den aldrig kännas tillräcklig...

Nja, detta är en svår loop att komma ur. Kan terapeuterna komma till hjälp här? Hoppas.

Louse och Jonas

Ja men nu kanske det händer saker? De ÄR ju bra i sådana här sammanhang, där de blir ett par bland folk. Lite utifrånblicken på sig själva? Men bara hemma mellan fyra väggar, där är utmaningen. Det är som att det är okänd mark för Jonas. Jag får intrycket att han GÖR känslor, inte KÄNNER dem. Han liksom vet vad han ska göra, hur han ska göra. Men han vet inte hur han ska känna dem, för han är så sluten. Men jag tror ändå det kan bli nåt bra där!

De har kommunikation och trygghet som otroligt bra grund. Jag känner mig hoppfull! Men också nervös inför första konflikten... Men kanske att en konflikt behövs, för att slå hål på det där hårda skalet... Mer terapeut-soffa tack!

Hans och Bodil

Bodil och Hans analyser om Martin och Jonas tycker jag sa så mycket om dem själva – att de var uppmärksamma och lyhörda – de SÅG vad som hände med Martin och Jonas. Jag blev positivt överraskad av dem båda. Jag hade inte uppfattat dem så i det yttepyttelilla jag sett av dem. Men att de såg sånt så tydligt bådar ju ändå gott för dem själva tänker jag.

Bodils oro på slutet av avsnittet kändes skör och öppen. Jag tänker att det här med att hon vågar öppna upp och då är det ”för sent” kanske också är omedveten tajming. Hon väntar tills det är kört liksom. Jag tror mycket på Hans här. Han har självförtroendet som behövs för att vara tålmodig och ha kvar den positiva andan. Hur ÄR han ens när han är sur eller arg? Jag kan inte se det framför mig.

Jag är fortfarande väldigt positivt inställd till dem. Men oj att de bara känt varandra en vecka. Jag får helt enkelt avvakta och se hur detta utvecklar sig.

Nu känner jag absolut att en vecka är för lång tid att vänta! PLEASE, ge mig ett avsnitt till?

Här läser du Hej hej vardags blogg – in och kommentera vad du tyckte om avsnittet!

Foto: SVT, Motherhood