Hannah Bergroth: ”Den här morgonen tappar jag det totalt”

Det här är en krönika. Åsikter och tankar är skribentens egna.

Det är skärtorsdag och väckarklockan visar 06:28. Den första tanken som slår mig när jag vaknar är att det ska bli så himla skönt med långledigt. Jag behöver en paus från vardagstressen. Att låta dagarna styras av lust och längtan istället för miljoner måsten ser jag fram emot.

Efter några minuter hör jag ljud från min dotters rum. Hon pysslar med något och det låter som hon pratar med sig själv (eller är det med gosedjuren?). Jag blir nyfiken och stiger hastigt upp för att få ta del av det där mysiga som hon har på gång. ”Gå ut, mamma! Och stäng döjjen!” skriker hon innan jag ens hunnit säga god morgon.

Ah, okej! Det är en sådan morgon. Igen.

”Inser att det är det värsta jag kan säga”

Jag upplever ofta att min snart 4-åriga dotter är så sur och arg. Det känns liksom som att hon har en slags växtvärk i hela kroppen – att hon vill vara större än hon faktiskt är. Från att vara världens lyckligaste och gladaste, till att plötsligt bli den suraste av alla citroner går på en halv sekund.

Jag vet att mycket handlar om åldern. Hon börjar inse att hon faktiskt FÅR och KAN ha en egen åsikt. Att hon visar alla sina känslor är bara positivt, hon känner sig trygg – det handlar inte om att hon vill retas eller bråka.

För det mesta klarar jag av att hantera hennes humörsvängningar. ”Det är en fas, det kommer att gå över” brukar jag tänka.

Men den här morgonen tappar jag det. Och när vi står i hallen och jag gång på gång ber henne klä på sig, hör jag mig själv säga: ”Om inte du klär på dig nu får jag väl ringa påskharen och säga att den inte ska komma hit i helgen”.

I samma stund inser jag att det antagligen är det värsta jag kan säga just då, påskharen är nämligen något vi pratat om flera dagar.

”Varför är min dotter så känslosam?”

Senare under dagen mejlar jag Paulina Gunnardo som är expert när det gäller barn och barns utveckling. Jag berättar om min morgon och ber henne om råd. Varför är min dotter så känslosam? Och hur ska jag göra för att inte tappa humöret?

Paulina skriver att alla känslor bär på information om något som händer – vuxen som barn. Men när det gäller just barn är det inte alltid lätt att veta vad känslorna står för. Hon menar att om man ser barnets känslor på det här viset kan det faktiskt hjälpa att förstå vad barnet upplever och vad det kan bero på.

– Dock vet vi inte alltid exakt vad orsaken kan vara, och det kan ju vara ett ihopkok av allt möjligt som barnet är med om. Det viktigaste är inte att ta reda på exakt varför barnet är eller reagerar som hen gör, utan istället bara finnas där.

Som tvåbarnsmamma säger Paulina att hon vet hur svårt det är att behålla lugnet. Man smittas lätt av sina barn och hur de känner. Det som i stort sett alltid fungerar är att försöka vara en lugn och trygg person som kan ta emot det som känns jobbigt.

– Som tur är behöver allt inte bli 100 procent rätt alla gånger. Det är inte lätt att vara förälder och de allra flesta av oss gör inte alltid det bästa alla gånger.

– Men jag vill ändå skicka med att man som vuxen behöver ta ansvar för att se hur man kan hantera situationen bättre nästa gång.

Jag tänker tillbaka på den där morgonen och vad jag hade kunnat göra annorlunda. Så här i efterhand är det enkelt att vara klok. Nästa gång kanske jag ska ge den där varma kramen som jag tror min dotter behövde.

Innerst inne vet jag såklart också att hot inte är en lösning, men det är så lätt att ta till när jag känner mig maktlös.

Och Paulina håller med.

– Ja, hot är en sådan sak som vi vuxna kan ta till när vi inte vet hur vi ska bära oss åt eller känner att orken inte finns. Men hot är ingen bra metod att ta till. Det saknar ofta logik och hjälper inte barnet att vare sig förstå eller kunna hantera känslorna och situationen bättre nästa gång. Det handlar inte om viktiga gränser som sätts av kärlek, utan blir mer ett sätt att utnyttja sin makt över barnet.

Jag är glad att Paulina bara finns ett mejl bort. Att snabbt kunna få hennes tips när föräldrarollen känns svår är en lyx jag skulle vilja unna alla föräldrar. Speciellt er som har en alldeles underbar, envis och känslosam 4-åring.

När jag kom från jobbet den där skärtorsdagen kramade jag om min dotter och viskade i hennes öra: ”Vet du älskling, jag ringde påskharen och sa att den absolut inte får glömma att komma till oss i år.”

Foto: TT