Krönika: Varje kvinna förtjänar bra vård efter förlossningsskador

Den här är en krönika. Eventuella åsikter eller tankar är skribentens egna.

Ibland funderar jag på den här bilden av kvinnor som sköra och ömtåliga. Och fattar liksom inte hur den kunnat uppstå. Kvinnor är liksom de tåligaste, starkaste och envisaste jag vet! Kvinnor som med olika grad smärta blöder flera dagar varje månad under stor del av livet. Sväljer några tabletter mot värken och pallrar sig upp och tar hand om hem och sköter jobb och fixar med det ena och det andra. Och samtidigt blöder. Och har ont.

Se även: Vanliga tecken på en förlossningsdepression

Fram tills för inte så värst längesedan hade man inte hört talas om endometrios eller myom, som båda kan vara otroligt smärtsamma och orsaka stora blödningar. Man tyckte bara de drabbade var lite sämre på att ta mensvärk. Men absolut. Sköra och ömtåliga.

Många kvinnor pressar också ut ett barn genom snippan. Eller skär upp magen och plockar ut bebisen. Och detta efter att ha gått igenom ett marathon i form av värkar som stegrat från rätt oskönt molande till nån jäkla urkraft som ska pressa ut bebisen. För att några dagar senare skickas hem med sår, stygn och ett helt nytt litet liv att ta hand om. Medan livet runt omkring rullar på. Sa jag att detta föregicks av en graviditet som kan vara allt från helt komplikationsfri till så smärtsam att man blir sängliggande? Men absolut sköra och ömtåliga.

Det som upprör mig mest med detta är att den här synen på sjåpiga kvinnor gör att de inte får den hjälp de förtjänar när den behövs som mest.

”Det är normalt att ha ont, du har ju fött barn”

Kvinnor som fött barn får höra att ”det är normalt, du har ju fött barn”, vad de än upplever och hur påverkat livet än är. Och hur ska man veta, om man inte fött förut? Kanske är det normalt att läcka urin eller fisa i tid och otid utan kontroll? Kanske är det så att man har lite ont varje gång man har sex efter att man har fött barn? För hur ska man tro något annat när man får höra att det är normalt.

Efter att jag födde mitt andra barn under lite kaosartade former – en så kallad störtförlossning – så satt jag med knyttet i famnen och var lycklig och chockad och hade... lite ont. När barnmorskan kom in och frågade hur jag mådde sa jag lite skamset att jag har rätt ont i rumpan...”Ja men det är väl inte så konstigt, du har ju precis fött!”

Nu var det ju inte så att jag var jättefundersam över varifrån denna smärta jag kände kom. Jag hade mina aningar att det hade att göra med 3,5 kilos-klumpen i min famn och den väg hon hade valt att komma ut (nej inte genom rumpan, men grannporten så att säga). Med mina små ynkliga ord om värk i röven undrade jag givetvis om allt var okej där nere. Vilket man väl ändå kan tycka borde ha framgått. Men istället fick jag anledningen till att jag hade ont. Jehupp. Jo men tack då. Det var helt ny information, det här med att jag hade fött barn. Tack tack.

Jag hade inte riktigt tågan i mig att be henne ta en extrakoll i min bakre region. Där någonstans kände jag, trots situationen vi befunnit oss i rätt nyligen, att det låste sig för mig.

Att ta mod till sig för att våga fråga om allt är okej

Det tog sex år och ett tredje barn innan jag vågade fråga om allt verkligen var okej. Och det slutade med att en barnmorska, jag och en spegel körde en rundvandring genom de där nedre regionerna och hon berättade om det mesta vi kunde se.

Kvinnor som fött barn söker hjälp för att de läcker. Urin, bajs, fisar. De har ont när de har sex. De har ont när de går. De har ont när de går på toaletten. Saker och ting känns inte helt som det ska. Det är på olika nivåer och det är olika allvarligt. Men det påverkar livet. Och de anpassar sig. Hittar (i bästa fall) sätt så att sexet blir okej, får en rutin på att hitta toaletter på alla nya ställen de kommer till, undviker vissa aktiviteter – nej mamma kan INTE hoppa med dig i studsmattan eller leka alltför aktiva lekar. Går hem tidigare från festen. Och så vidare.

För lyssnade på blir de inte. ”Det är normalt, du har fött barn.”

Kan man bara sluta tro att kvinnor skulle söka hjälp för skojs skull? Eller för att de är överkänsliga och lite ömtåliga? Kan man sluta vifta bort någon som kanske ÄNTLIGEN tagit mod till sig för att be om hjälp med något som känns skamligt – fast det verkligen inte borde vara det? När du tagit det där steget att våga be om hjälp och du blir avvisad, hur lång tid tar det att våga igen?

Jag kan inte låta bli att fundera på hur det skulle vara om män födde barn. Hur skulle man behandla ett ollon, eller en hel penis, som spruckit? Hur skulle man agera om det fanns en risk att sex framöver skulle kunna kännas annorlunda eller kanske till och med göra ont. Skulle man ha puffat på ett litet moln av bedövningsspray och sedan huggit i med nål och tråd? ”Du födde ju nyss och det gjorde ju ondare.”

Jag vill poängtera att jag vet att det är problematiskt för män att söka vård också, att de är riktigt dåliga på det och det är en av många dåliga sidor med rådande machonorm. Men jag undrar om man (MAN) kanske hade lagt lite mer pengar på förlossningsvården och eftervården (ni vet, den som inte existerar) om det var de som till störst del suttit och sitter på makten som också födde barnen.

Det är ingen ursäkt för att man missar skador

Jag vet (eller har hört och kan förstå) att det inte alltid är lätt att sy en snippa precis efter en förlossning. Men det är ju liksom inte en ursäkt för att man missar skador eller lagar på fel sätt. Om det nu är så svårt så måste man ju ha rutiner som åtminstone kollar upp att det blivit rätt. En rutin där man justerar det som blivit fel så fort som möjligt. Eller är det lite skit detsamma, för kvinnan fick ju ett barn och borde väl fokusera på det och vara nöjd och glad?

Som nyförlöst med miljarder frågor och funderingar fantiserade jag om en klinik dit man skulle gå och kolla så allt var okej. Där de kollade på snippor och rumpor på löpande band och där man tog alla frågor på allvar. Tittade igenom allt, såg över sår/ärr efter snitt för att se så att allt var som det skulle. För att upptäcka om saker inte var helt bra. Och där skulle man göra allt man kunde för att återställa det som blivit skadat. Så att kvinnor som födde barn skulle kunna leva så bra liv som möjligt.

Det fantiserade jag om. Och gör det faktiskt än. En sådan plats känns så självklar när man säger det högt. Varför finns den inte? För att det bara handlar om kvinnor som föder barn. Ni vet, de där sköra, ömtåliga och gnälliga. Som är de starkaste, tåligaste och tuffaste jag vet.

Foto: Anna Ledin Wiren.