Kalle Norwald om föräldraskapet – och vem han är i kärleksrelationen

– Den dagen tog jag ledigt sist, haha! Nej men du kan inte ana hur nervösa vi experter är. Det är långa sms-trådar mellan oss experter och produktionen som är på plats vid vigseln.

Kalle Norwald pratar såklart om hur det var på dagen då ett gäng, för varandra helt okända människor, gifte sig inför årets säsong av Gift vid första ögonkastet.

På hans terapimottagning på Södermalm i Stockholm står böcker i en midjehög Billy-bokhylla längst väggen. Biblioteket i psykoterapi, psykologi och sexologi står sorterat efter färg på bokryggarna.

Se intervjun med Kalle Norwald:

Nu har Kalle Norwald varit expert i SVT:s lägereld Gift vid första ögonkastet tre säsonger.

I TV-sofforna sitter varje vecka mer än en miljon tittare framför realityprogrammet där par gifter sig och lever tillsammans i fyra veckor, helt utan att ha träffats innan. De är myggade och filmade nästan dygnet runt.

Många tittare har åsikter om experimentet. Samtalen i år handlade bland annat om paret Märtha Bonnevier och Axel Kratz som avbröt relationen innan programmet var klart. Det blev aldrig något klick mellan deltagarna, bland annat för att Märtha inte kände någon attraktion.

– Jag drar mycket lärdomar om attraktion och att det är något som är jättesvårt att matcha! säger Kalle Norwald om årets säsong.

– Vi kan prata om attraktion och om vad vi tycker om, men sen när vi är i situationen… ja, vi vet ingenting förrän då.

Han återkommer ofta till hur modiga vi måste komma ihåg att deltagarna är, och att det är människor som hamnar i en ganska extrem situation vi tittar på hemma i soffan.

Man behöver komma ihåg det och vara förlåtande, tycker han. Ha i åtanke att mycket klipps bort och att deltagarna är helt vanliga privatpersoner, med känslobagage och ofta mycket nervositet under processen.

– Om jag ska dra en parallell till mitt eget liv… jag kände människan jag gifte mig med. Ändå var jag nervös inför vigseln! Det är en situation jag inte hade erfarenhet av. Men lägg till då massa kameror och andra personer man inte känner i den här pressade situationen, då säger man ibland knasiga saker och beter sig lite underligt. Så funkar vi som människor.

”Min son är magisk”

Vem är Kalle Norwald när han inte är relations-expert i TV? Pappan och maken Kalle Norwald, som också stått där framför altaret. Han beskriver sin lilla familj med maken Erik och 9-åriga sonen:

– Vi gillar att vara ute och inne, vi gillar att göra roliga saker och landar ibland i tråkiga saker. Vi är nog ganska vanliga enligt statistiken!

Vad är er son för liten person?

– Han är en vanlig nioåring. Den ena sekunden är han den mest magiska personen i världen och andra sekunden blir han inte det, haha. Och det är så det ska vara. Det är så barn ska utvecklas.

Pappalivet just nu innebär att vara igång mycket, bygga mycket lego och att svara på frågor hela hela tiden, säger Kalle.

– Vår son älskar att prata, och prata om allt mellan himmel och jord! Han är extremt nyfiken och det tycker jag är en väldigt värdefull egenskap att ha. Det är därför jag valt mitt yrke själv, av nyfikenhet. Så det har vi verkligen gemensamt.

Hans bästa tips när barn är i en frågvis fas är att svara på mycket, och att ta reda på svaret tillsammans om man inte själv har svar. Men att också komma ihåg att barn mår bra av gränser.

– Om man pratar i telefon till exempel, då får man visa att man kommer vara där och lyssna senare men säga "Just nu kan jag inte svara".

Blev föräldrar via adoption

Förutom att vara relationsexpert i tv driver Kalle en terapimottagning. I dagarna blev han färdig psykoterapeut. Utöver det är han sexolog och håller bland annat i parterapi. Han gör också föreläsningar, spelar in podd och kommer ut med sin andra bok i höst.

Föräldraskapet började för Kalle och Erik när de faktiskt blev det första samkönade paret i Sverige att få sin ansökan om gemensam adoption godkänd, i ett annat land än Sverige.

Nu är det fem år sedan.

– Det var en surrealistisk upplevelse, först fick vi beskedet att det kommer gå. Och sen att det var just vår son vi skulle få ta emot. Det går inte att beskriva… det var en jätteunderlig upplevelse. Både jätteunderlig och skitläskig.

Paret hade träffats elva år tidigare och hade båda en barnlängtan. Men att ta emot en liten person som skulle bli deras son, och som dessutom levt fyra år av livet redan, var ärligt talat en stor utmaning säger Kalle.

– Det lustiga är att jag faktiskt inte kommer ihåg så mycket av vårt första möte. Det var nog för att jag la mitt eget emotionella paket någon annanstans och kände att, nu måste jag bara fokusera på honom. För jag tänkte att det var mycket svårare för honom än för oss.

Erik och Kalle kunde kommunicera med sonen på sin grundläggande spanska. Den första tiden handlade fullt ut om lära känna och förstå hans lilla person och historia.

– Adoption är ett speciellt sätt att få ett barn på och ännu mer speciellt sätt att få föräldrar på. Man la sina egna känslor åt sidan och sen när han sov så grät vi. Och hanterade det så. Det var en konstig tid, men det var konstigare för honom.

Möter rasism i vardagen

Föräldraskapet har tyvärr kommit med att behöva bemöta fördomar och rasism mot sonen, som är född i Colombia.

– Jag och Erik är två svenska personer som är födda och uppvuxna här med det klassiska skandinaviska utseendet. Det är inte vår son. Så ibland behöver vi markera när det kommer rasistiska saker.

– Det har varit folks ordval, saker som man hör på stan… Ibland får man säga att det där är inte okej. Vi har också fått prata med personer i vår närhet. Acceptansnivån har blivit lägre för hans skull. Jag blir lite berörd nu märker jag…

– Jag har inte blivit utsatt för rasism men jag har blivit utsatt för homofobi. Så vi delar ju ändå någon sorts upplevelse. Jag har tagit ett uppdrag i och med att jag valt att bli förälder via adoption. Rasism hör inte hemma här och det kommer jag inte släppa på.

”Så är det att vara terapeutbarn”

Hur är det att växa upp med en terapeut och relationsexpert som pappa? Kanske inte alltid det lättaste, skrattar Kalle Norwald.

– Igår hade jag haft en väldigt lång dag med intensiva terapisessioner och gick härifrån med en del av mina klienters känslor i kroppen. Och så berättade jag för min son att ”Idag har jag haft en lång och svår dag på jobbet så jag är lite ledsen i kroppen, så du vet det ifall jag beter mig konstig”. Då fattade han direkt galoppen och kom med lite förslag på vad jag kunde göra för att det skulle kännas bättre, till exempel spela tv-spel. Haha, så är det väl att vara terapeutbarn.

Att vara föräldern som vågar visa sig svag ibland är utmanande, även om det är precis vad ett barn mår bra av i lagom stora doser, menar han.

Han sveper med handen mot den stora bokhyllan bakom fåtöljen.

– Jag har ju läst många av de här föräldraböckerna i psykoterapi och blir kanske lite för medveten i mitt föräldraskap då och då. Ibland hamnar jag i intellektualiserandet. Det som jag uppmanar mina klienter att inte vara i... Så trampar jag förstås i samma klaver själv ibland.

Många känner nog igen sig i att gå runt och tänka på hur man är den perfekta föräldern. Hur gör du för att vara lagom mycket där och samtidigt tillåtande mot sig själv?

– Ja, man försöker nog lite för mycket att härbärgera och hålla tillbaka för att inte ”skada barnet” ibland. Nu är det ju inte så att det går alltid… Och det står också i de här böckerna att barn ju också mår bra av att ibland se sina föräldrar må dåligt. Inte jämt men i ibland. Så då får jag jobba med att göra det begripligt för en nioåring, som när jag förklarade hur jag mådde den där eftermiddagen.

Vad ska man göra om man känner att man ofta är en förälder man inte vill vara?

– Nåt som återkommer i all forskning på både föräldraskap och parrelationer är begreppet Good enough. Det är kämpigt ibland att vara nöjd i att vara bra nog, men jag tänker att det är bra. Om jag går till mig själv kan det bli lite av en konflikt där, för man går ju in i föräldraskapet och tänker jag ska vara den BÄSTA. FÖRÄLDERN. NÅGONSIN.

– Men så blir det ju oftast inte så. Och det mår barn också bra av. Att se att man inte är här uppe och presterar hela tiden, säger han och viftar med handen i toppen av en osynlig trappa.

Så funkar man inte som människa och det finns en risk att vi skjuter oss i fötterna om vi ska vara A-föräldrar hela tiden, förklarar han.

– Jag menar, man kan bli utbränd för mindre! Jag har träffat många par som blir utbrända just av föräldraskapet. Att man tänker att man ska vara bäst hela tiden, den härliga som gör allt perfekt alltid. Bakar det bästa surdegsbrödet som barnet också äter. Det är ofta fokus på mat. Men barn mår också bra av halvfabrikat! Kanske helst inte hela tiden men ibland går det bra.

”Man är inte vaccinerad”

Kalle har också pratat mycket om hur man tar hand om sin kärleksrelation under småbarnsåren. Hur får man tid för varandra och vad gör man om sexlusten inte finns där längre?

Ord han återkommer till är transparens: Att våga prata. Och relationsarbete: Att inte sätta sig på sofflocket och tro att relationen löser sig.

Vilken relationsarbetare är han själv?

– Jag är den typen som gärna jobbar med språket, skulle jag säga. Även om jag stundtals tycker det är svårt, att hitta ordet för den tanken och känslan jag går med. Men bara för att det är svårt, är det ingen anledning att sätta sig och vara låta det vara. Jag tror vi försöker att utmana oss och inte ta varandra för givna. Sen hamnar man ju där ändå ibland. Bara för att man läst x antal högskolepoäng i psykoterapi och parterapi betyder det inte att man är vaccinerad, haha.