Krönika: ”En bra mamma sätter inte sig själv i andra hand”

Det här är en krönika. Eventuella åsikter eller tankar är skribentens egna.

Jag är 14 år och klassrummet är knäpptyst. Ännu en gång har vår spanskalärare skällt ut min klasskompis inför resten av klassen, för att hon har svårt med uttalet, och jag känner att jag har fått nog. När det ringer ut går jag fram till vår lärare och frågar om hon verkligen tycker det är rätt sätt att motivera någon som redan tycker det är svårt med språk? Hon blir förvånad och säger inte så mycket då, men efteråt börjar hon behandla mig annorlunda – inte till det sämre, utan med respekt.

Några år senare hamnar jag i en liknande situation, då jag jobbar extra som receptionist på ett stort företag och själv blir utskälld av chefen för att jag råkar snubbla på orden när jag svarar i telefon. Efter att ha sett hur han behandlat personalen under lång tid biter jag ifrån och frågar om han aldrig gjort några misstag? Dagen efter stannar han vid receptionen och ber om ursäkt och fortsättningsvis hälsar han alltid på mig när vi ses.

Jag har inte alltid varit så modig, utan var tvärtom väldigt blyg och osäker när jag var liten. Jag behövde lång tid på mig för att först betrakta och se hur andra gjorde, för att själv slutligen våga ta plats. Och jag insåg till slut att det bästa jag kunde göra i många situationer var att gå min egen väg, hitta mitt eget sätt att lösa saker, istället för att lyssna på ”alla andra”.

Det tog många år innan jag förstod att jag också kunde räcka upp handen och ventilera min åsikt. Och precis som när jag var liten har det tagit mig lång tid att komma underfund med vem jag vill vara som mamma.

Med två små barn har jag tänkt mycket på de där tillfällena när jag vågade stå upp för mig själv och mina vänner. Det jag lärde mig då var att respekt kräver respekt - och självrespekt, att faktiskt lyssna på sig själv när man känner att något känns fel, är för mig något av det viktigaste jag kan lära mina barn. Men hur för vi över självrespekt till våra barn?

För mig har det handlat om att inte alltid sätta mig själv i andra hand, något som är lätt hänt när man blir mamma. Men jag har insett att jag är den bästa mammaversionen av mig själv när jag mår bra. Kvällarna när jag kommer hem från stallet, som är mitt ”happy place”, har jag ett helt annat lugn inom mig när jag ska lägga barnen. Det slår aldrig fel – de kvällarna går läggningen enkelt och vi somnar tillsammans med ett leende på läpparna.

Att sätta sig själv först - sig själv och det man tror på, kan inte vara dåligt. För när du som mamma lyssnar på dig själv och gör saker du tror på, får barnen inte bara umgås med en glad och lycklig mamma, utan lär sig också att det är viktigt att vara sin egen bästa vän. Att lyssna på sin egen röst är svårt, särskilt i en värld som inte verkar kunna sluta prata.

Men desto viktigare blir det att visa barnen att det är okej att gå sin egen väg och säga ifrån när något känns fel. Det är inte farligt att gå till vänster, trots att de flesta andra går till höger. Och jag har insett att det är något av det mest grundläggande jag kan lära mina barn – att tro på sig själva.

När jag mår bra, mår mina barn bra. Det är den enda ekvation jag hittills fått att fungera, som visat sig göra mig till en bra mamma. Jag blir inte en bättre mamma för att jag gör det som alla andra förväntar sig av mig som förälder. Lika lite som jag blir mer accepterad om jag sitter tyst i klassrummet när jag ser att någon annan behandlas illa – eller får behålla jobbet, så länge jag inte säger emot chefen.

Foto: Johnér bildbyrå