Jag har mammaskammat mig själv – men nu får det räcka

Sanna Rossäng med barn

2016 blev jag mamma för första gången, men långt innan dess har jag matats med vad en mamma är (eller snarare borde vara).

Oavsett hur vi vänder och vrider på det lever vi i ett samhälle som ofta ger en filtrerad och förskönad bild av mammaskapet, och det påverkar oss i allra högsta grad. Oavsett om vi vill eller inte.

Den förmedlade bilden av vad föräldraskap är, hur mammor bör vara, göra och agera i sin föräldraroll är ofta förskönad och indirekt omöjlig att nå. Kravlistan är lång, tro mig: Jag vet.

Men för mig är det lika mycket jag själv. Jag ser allt jag inte gör, istället för det jag faktiskt gör.

Se även: Det här är Motherhoods artikelserie Slutskammat

1:06

Efter reklamen: Mammaskam – en manet som bränner till

(1:06)

Slå på ljud

Mammaskammen utifrån är hemsk. Tro mig: Jag vet det, också. Men jag tror att många med mig skuldbelägger sig själva minst lika mycket. Helt i onödan.

Pressen utifrån är en sak, men den har inte mycket att sätta emot kraven vi lägger på oss själva. Den enda skillnaden är att det sistnämnda kan vi sluta upp med, direkt!

Sedan den dagen jag blev mamma har jag mätt mig mot en kravbild jag aldrig har kunnat leva upp till. Jag har mammaskammat mig själv fler gånger än jag kan räkna. För allt jag inte gjorde.

Nej, jag anmälde aldrig oss till babysimmet (och jag har skammat mig själv för att jag inte gav mina barn den möjligheten).

Nej, jag har aldrig lagat smakportioner till mina barn (och skämts för det).

Och nej, några fotoalbum har det aldrig blivit (och stressar över alla album jag fortfarande bör fixa).

Istället har jag gjort mitt bästa. Och det blev ganska bra ändå. Jag tänker att alla gör just det: Sitt bästa. Det måste få vara bra nog.

Jag vet hur det är att mammaskamma sig själv för allt man inte gjorde – men nu får det räcka.

Istället ger jag mig en klapp på axeln. Tack och förlåt för allt jag inte gjorde, men det det var tydligen inte min väg. Kanske någon annans, men inte min.

Att bli mamma har gjort mig ödmjuk. Mest inför det faktum att alla mammor gör sitt bästa. Ingen har någon rätt att hävda något annat, inte ens en själv. Framför allt inte en själv.

Mer läsning för dig
Krönika: Vad svarar jag på frågan: "Mamma, älskar du din kropp?"
”Vem kan ta sig rätten att bestämma vad som är det bästa för mitt barn?”
”Nästa gång det kliar i fingrarna framför en Insta-bild, stäng ner och titta bort”