Louise Edlund Winblad: ”Låt oss snacka om det otacksamma vobbandet”

När semestern led mot sitt slut lade jag upp en Instastory om att det faktiskt skulle bli lite skönt att dricka varmt kaffe och få avsluta en mening när jobbet satte igång igen.

Då fick jag några ”tröstande” meddelanden om att det ändå snart skulle bli dags för vab. Ja just ja... tänkte inte på det. Yay. Sedan började det mala lite... Tankarna på vintern och våren och mängden vab. Allt det där pusslande för att få jobb att gå ihop samtidigt som ett faktiskt inte så sjukt barn far runt som en elvisp där hemma. Och så det ständiga frågandet: var det en nys? Var det BARA en nys? Är det snor? Är det förkylning eller kyla eller efter-gråt-snor? Är det där ”minsta lilla symptom”? För att efter ett tag hemma växla över till nästa frågesport: Är hon frisk nu? Eller är det två dagar till som gäller? Eller är det en vecka..? På fredag kan hon gå! Men vänta nu, hörde jag en nys från ett annat barn precis? Noooooo!!!

Det värsta med vobbandet är nog ändå att man kämpar för att hålla alla nöjda – eller i alla fall ingen missnöjd – men i slutändan känner man ändå bara att man varit dålig. Man har:

Man har INTE:

Dessutom ser hemmet ut som att det är mitt i ett pågående vulkanutbrott av vardagsrekvisita! Man vadar fram mellan disk, kläder, leksaker, papper, kritor, gosedjur, lego (aj!), kuddar, täcken och kaffekoppar. Tvättstugan fylls på i en rasande fart men inget kommer ut därifrån igen! Är det nu man börjar vända underkläderna ut-och-in? Lite festivalfeeling fast utan musiken och fyllan?

När barnen sedan är nattade och det allra värsta undanplockat så går man och lägger sig. SKOJA! Då är det ju dags för jobbpass nummer två – bara att smälla upp datorn och knappra igång! Trevlig är man eventuellt INTE om det dyker upp en trött partner som undrar om man inte borde gå och lägga sig nu...

Gränsen mellan hem och jobb suddas ut

Jag som senast hyllade fördelarna med hemmajobb ser här en stor nackdel. Att gränsen mellan hemma och jobb suddas ut och man glömmer bort att vara ”hemma” när man är hemma. Datorn slås på, jobbmejlen trillar in och ja då, man kan vara med på mötet – inga problem! Nu är ju dessutom alla vana vid att det kan dyka upp ett litet barnfejs på skärmen under ett digitalt föredrag. Gulligt förstås, men är det helt sunt?

Jag är kluven. Å ena sidan är det stressande att veta att jobb läggs på hög eller skjuts upp till en annan dag (en dag som faktiskt redan var full). Vissa saker känns dessutom som helt omöjligt att skjuta på och då är det ju jätteskönt att kunna vobba. Men om ingen längre vabbar ”på riktigt” så kanske marginalerna på jobbet minskar lite per automatik – för vem behöver marginaler när saker alltid löser sig i alla fall? Och plötsligt är det ingen som räknar med att något kan behöva skjutas upp på grund av sjukdom eller vård av barn.

Det hjälper inte att till en person säga ”när du vabbar så vabbar du, stäng av jobbet.” För det är inte individnivå vi pratar om här. Vi har visserligen lärt oss att ställa in, ställa om och skjuta upp det senaste 1,5 åren. När det varit absolut nödvändigt, när ingen annan lösning funnits. Och när någon bestämt att du inte får. Punkt slut. Men nere på individnivå... ”Kan vi ha mötet imorgon?”. Det där mötet som tagit veckor att få till, som är avgörande för att komma vidare, som – om det inte blir av – kommer innebära en helt sjuk arbetsbörda när det är möjligt att ta vid igen. Vad svarar man då? Jo, men det är klart att vi tar mötet! Och förberedelserna. Och efterarbetet. Och bara de där mejlen kring några frågor som dök upp under mötet. För ett möte är ju aldrig bara ett möte...

Att vabba eller vobba? Det är frågan

Jag undrar vad det är för arbetsklimat vi skapar? Vad det är för vab-klimat vi skapar?

Det låter kanske inte som att jag är så kluven inser jag. Men det är jag. För i hemarbete och vobb finns också en frihet som vinner tid. Det är kvällsjobbet som gör att jag kan strunta i saker under dagen och istället vara närvarande förälder stund. Laga mat, läsa läxan, spela några omgångar Finns i sjön.

Något man dessutom skulle kunna göra för att minska stressen är ju att dela lika på vabben (om man är två). För nu får ni tiotusenkronorsfrågan – vem i familjen tror ni tar ut mest vab? *trumvirvel* 100% av er som gissade svarade rätt!

Det korrekta svaret är: mamman. Kom igen pappor! Det är kanske inte lockande att torka snoriga näsor, ta tempen, hålla hår på någon som kräks, men man vill ju inte INTE ha varit där?! I feberyran och hostattackerna. Kvantitetstiden. Den är så mycket värd! Var där! Och nej då, jag sitter inte på några höga hästar. Vi var extremt klyschiga i vår lilla familj under vinter och våren – mamman aka egenföretagaren tog den absolut största delen av vabbandet. Men DET gör vi inte om kan jag säga nu när jag kikar tillbaka i backspegeln.

Nu sitter jag och skriver denna krönika medan mitt snoriga barn sover middag. Det tog ändå nästan 1,5 vecka innan det var dags för första vab-dagen av första barnet.

Och vobbandet är absolut igång det också.

Wish me luck!

Foto: Anna Ledin Wirén.