Jenny Lindblom, 34, fick barn med 15 års mellanrum

Först i sjätte månaden gjorde Jenny testet som visade blått på vitt att Sway var på väg till henne och den två år äldre pojkvännen. Jenny var fjorton år gammal och tillbringade sommaren i sin pojkväns munktröjor för att dölja graviditeten, de allt större brösten och magen.

Jennys mamma Mariann hade även hon haft sina aningar en tid och när hon och pappa Roger var på semester fick hon en av Jennys systrar att köpa ett test som bekräftade misstankarna.

Se även: Motherhoods expertpanel – din guide genom mammalivet

Mamma Mariann skämdes lite i början när hon ifrågasattes av en granne som inte förstod hur hon kunde tillåta situationen, men hon borstade snabbt av sig det och såg fram emot att bli mormor.

Hur mycket pappa Roger egentligen fått veta om dotterns tillstånd visste inte Jenny, men när hon visade honom ultraljudsbilderna gick hans glädje inte att ta miste på. Även barnmorskan var jättebra och behandlade Jenny som vilken förstagångsförälder som helst. För henne var åldern inga konstigheter utan hon var övertygad om att hon skulle fixa det.

Uppmanades som 14-åring till abort och adoption

Den enda Jenny upplevde som öppet negativ var den kurator hon träffade på ungdomsmottagningen. Enligt henne var Jennys första alternativ att göra en sen abort och det andra att adoptera bort barnet. Först i tredje hand nämnde hon möjligheten att behålla det barn Jenny trots sin unga ålder aldrig tvekat inför att själv ta hand om.

– Jag började gråta och gick ut. Sedan träffade jag aldrig henne igen och fick ingen ny kurator heller.

Det rådde stor osäkerhet kring när barnet skulle komma att födas eftersom mätningarna inte gav några tydliga svar. Beräknat födelsedatum sattes till slut till den 23:e september, men Sway som visade sig trivas bra i sin mammas mage valde att stanna kvar i en vecka till.

Den första oktober var det så dags och när förlossningen väl satte igång tog den snabbt en ände med förskräckelse. Bebisens hjärtljud försvann. Jenny grät av rädsla för att de skulle skära i henne, men det fanns inget annat alternativ än ett urakut snitt. Operationen gick bra och Sway kom ut frisk, välmående och ett helt kilo tyngre än vad som räknats fram av ultraljudssköterskan. Hon hade jobbat i många år och hade aldrig tidigare räknat så fel. Därför hälsade hon också på den nyblivna familjen på BB och bad om att få se den bebis som lurat henne så.

– Jag vet inte vad Sway gjorde där i magen, det gick inte att mäta henne, säger Jenny.

Bodde hemma hos Jennys föräldrar

De två första månaderna bodde den lilla familjen hemma hos Jennys föräldrar men sedan blev de tilldelade en enrumslägenhet av socialtjänsten och kunde sköta sig själva helt. Även om hon inte nämnvärt märkt av det faktum att hon var betydligt yngre än de andra föräldrarna på förskolan hade hon snappat upp att vissa var mindre pratsamma i hennes sällskap och höll sig gärna undan dem. Åtminstone tills Sway gick i femman och Jenny upplevde att hon fått lite skinn på näsan. I och med det blev hon också en resurs som verkligen var med och ordnade det som skulle ordnas. De andra föräldrarna fick därmed se att en ung mamma inte var lika med en lat och oengagerad mamma, vilket Jenny stundtals känt sig betraktad som.

– Det kom faktiskt föräldrar och tackade mig efter femmans klassresa för att jag hade styrt upp så mycket. Det kändes bra.

När Sway var tre år gammal gick Jenny och pojkvännen ifrån varandra och Jenny bodde själv med dottern. Förutom några ströjobb på äldreboenden var hon hemma med Sway tills hon själv var 18, då hon tog upp studierna som avbrutits av graviditeten. Mottagandet på gymnasiet blev inte vad hon hade önskat och Jenny upplevde att lärarna inte ville hjälpa henne. Hon läste istället upp sina betyg på komvux.

Fick vänta 15 år på nästa graviditet

Trots långa förhållanden blev Jenny inte gravid igen och hon hade förlikat sig med tanken på att Sway skulle bli hennes enda barn. Så började hon plötsligt, vid 29 års ålder, reagera på vissa lukter. Själv slog det henne inte att det kunde bero på en graviditet, det var en kollega som kom med den iakttagelsen.

Samma kväll gjorde Jenny två tester, tog en bild och skickade den till barnmorskan hon haft under sin första graviditet 14 år tidigare. När sambon Robert kom hem från eftermiddagsskiftet på natten väntade en rejäl överraskning på honom. Dagen efter gick Jenny till samma barnmorska och gjorde nya tester för att bekräfta det otroliga. Hon sa bara: “Jenny, du är jättegravid”.

Den andra graviditeten visade sig snart bli av en helt annan typ än den första. Jenny drabbades av hyperemesis gravidarum, vilket innebar att hon kräktes extremt mycket och blev sjukskriven från vecka elva och graviditeten ut. Även Teija föddes med kejsarsnitt, men den här gången hade Jenny planerat det så för att undvika ett likadant trauma som det urakuta snitt Sways förlossning lett till.

Teijas lynne skilde sig också det från hennes storasysters. Där Sway, förutom en inledande kolik, varit ett lugnt barn, visade sig Teija vara raka motsatsen. Hon sov inte en hel natt under sina första tre levnadsår och Jenny, som var hemma med henne, fick ständigt bära runt på henne för att hon skulle vara nöjd. Skillnaden mellan de två systrarna har således varit stor, men förutom det har Jenny också en känsla av att hennes egen ålder spelat in.

– Jag tror att även om Teija inte skrikit och gnällt sedan hon kom ut hade det ändå varit jobbigt för att jag var äldre. Jag vill absolut inte förespråka att skaffa barn när man är fjorton, men för mig var det en stor skillnad i ork.

En annan skillnad Jenny upplevt är den när det gäller måsten. Som tonårsmamma kände hon att hela världen låg framför henne och att om hon ville göra nånting gjorde hon det utan att bekymra sig om tvätten och andra hushållssysslor. Hennes känsla är att medan hon sällan bad Sway vänta en stund får Teija hela dagarna höra att hon måste göra just det.

Oron större med andra barnet

När Sway var liten var Jenny inte alls lika orolig. Det gick inte då att läsa på internet och få diverse farligheter i ansiktet på samma sätt. Det man hade att tillgå var en plastcylinder som visade storleksgränsen för vad som kan stoppas i ett barns mun utan att gå vidare ner i strupen och det var ungefär allt. Sway fick äta korvsnärtarna utan att Jenny genast såg för sig hur hon kvävdes av dem, medan all mat Teija serveras är skuren i småbitar som inte kan fastna i halsen. Teijas framfart har hindrats av grindar i huset men Sway satt utan sele i barnvagnen. Ingen tänkte då tanken att hon kunde ramla ur den. Sway hade en vanlig kniv när hon som liten hjälpte mamma att skära grönsaker, medan Teija helst inte får skära alls och i så fall möjligtvis med en plastkniv.

– Inte heller tänkte jag ens tanken att Sway skulle kunna stoppa en popcornkärna i näsan så vi skulle behöva åka på sjukhuset med henne, vilket var precis vad Teija gjorde, säger Jenny.

Kanske har åtminstone en del i oron sitt ursprung i det faktum att Jenny nu lever utan båda sina föräldrars stöd. Cancern tog Marianns liv för fem år sedan, innan Teija hann födas, och Roger fick bara uppleva sitt yngsta barnbarns två första år innan även han gick förlorad i sjukdom. Sorgen ligger tung över Jennys liv och självklart medför det också skillnader i de båda systrarnas uppväxter. Mormor och morfar var en stor del i Sways barndom, de tillbringade massor av tid tillsammans och Sway fick ofta hänga med dem på saker även utan Jenny. Teija å andra sidan har förvisso än så länge morfar kvar i minnet medan mormor inte är annat än foton på en människa som hon förstår är djupt saknad, precis som hennes morfar numera är. Hon har aldrig fått uppleva det umgänge som var så självklart för Sway, vilket lägger ytterligare en sorg till Jennys redan alltför många. Det är konstigt. Fel.

– Jag vet ju att hade morsan fortfarande levt så hade hon förmodligen tagit sig an Teija precis som hon gjorde med Sway.

Som tur är har Jenny systern Maria, som gärna vill umgås med Teija och tar hem henne till sig var tredje helg så hon får komma hemifrån och bli lite bortskämd. Det kan inte ersätta morföräldrarna, men fyller åtminstone igen en del av hålet de lämnat efter sig, och Jenny är tacksam över att ha systern i sitt och döttrarnas liv.

Jenny ångrar ingenting

Nej, det har inte bara varit guld och gröna skogar att få barn så tidigt, men Jenny ångrar ingenting. Dottern Sway är ett levande bevis på att det går att uppfostra barn även fast man tekniskt sett själv är ett, och för Jenny var det egentligen inga konstigheter att bli mamma så ung. Hon hade inte kunnat se för sig sina jämnåriga vänner bli föräldrar men hon själv föredrog att hänga med sin syster och hennes barn framför att vara ute och härja så för henne var det ingen jättegrej. Visst var det tråkigt att det försvann en del vänner, som tyckte att hon “blev gammal” när hon fick barn, men hon fick nya kompisar som tyckte om ungar och hängde med dem istället. Det hon kan önska att hon gjort annorlunda är att hon skulle ha gått klart skolan och fått en ordentlig utbildning. Att hon skulle ha kämpat sig igenom lärarnas motvilja att hjälpa henne och fått sina betyg istället för att börja jobba direkt. Annars är hon nöjd med sina livsval och med att vara den där unga mamman som har tatueringar och ibland blått hår och pratar frispråkigt. Hon bryr sig inte om någon fasad.

– Jag är inte rädd för att göra bort mig om jag säger så. Jag gör ju bort mig utan att jag ens tänker på det.

Som liten önskade sig Sway alltid en lillebror i julklapp och för henne var det en stor lycka att äntligen få ett syskon. Visserligen dröjde det ända tills hon blev 15 år innan drömmen besannades och då i form av en lillasyster, men glädjen var lika stor för det. Det skiljer lika många år mellan henne och Teija som mellan henne och Jenny, men trots det har hon aldrig varit någon extramamma till Teija. Hon är syster, inget annat. Och precis som andra äldre syskon har hon emellanåt varit väldigt less på sin syster, vilket Jenny har full förståelse för.

– Sway trodde säkert att hon skulle få ett puttinuttigt syskon och så kommer Teija och bara skriker, hur kul är det? Fast hon är gullig också Teija, så det väger ju upp litegrann, skrattar Jenny.

Foto: Jannice Eklöf