Sofia Lindhe från Gift vid första ögonkastet om att bli mamma

Nyligen blev Sofia Lindhe och Anton Pehrson, kända från Gift vid första ögonkastet, föräldrar! GRATTIS säger Motherhood och fick en pratstund med Sofia, 27, från lägenheten i Åre där paret flyttade in mitt i splitterny bebisbubbla.

Hur är mammavardagen med lilla Liv och hur återhämtar hon sig efter den tuffa förlossningen? Kan Liv sova om natten? Funkar epitetet Tacoparet fortfarande – och vad tänker Sofia om att möta mom-shaming redan efter någon månad?

Hej Sofia! Stort grattis till lilla Liv! Hur mår ni idag?

– Tack! Vi mår bra! Idag har jag och Liv en lugn dag hemma.

Så skönt! Du blev igångsatt någon vecka efter BF. Hur var förlossningen?

– Tack! Jag och Anton hade faktiskt jättebra teamwork och jag hade någon slags hatkärlek till värkarna. När de kom gjorde det fruktansvärt om men när de avtog tycker jag det var så häftigt. Jag kommer ihåg att jag tänkte ”Varför är folk så rädda för det här? Varför har jag varit så rädd för det här?”. Det var så häftigt på något vis!

Vad coolt! Epiduralbedövningen kände du dig tveksam till har vi förstått när du pratat om din förlossningsberättelse. Berätta, vad hände?

– Jag har ryggproblem sen innan så där och då blev jag rädd för att ta epidural och tvekade först om jag skulle ta den. Men till slut ville jag det ändå, och då gick det inte på första försöket för det var för trångt mellan mina kotor. Jag hade inte hört talas om det så då blev jag ännu räddare.

– Jag ville avbryta men narkosläkaren ville försöka en gång till. Själv kände jag bara nej, nej, nej men läkaren sa bara jo. Då blev det bara för mycket… Jag andades in den här lustgasen så det blev helt svart för ögonen. Det snurrade en barnvagn framför mig lustigt nog, jag vet inte varför, haha.

Åh det åter kämpigt. Vad hände sen?

– Efter två försök till tog sprutan. Men det här var det värsta under hela förlossningen, det var det faktiskt.

Efter ett tag tog läkarna beslutet att erbjuda dig akut kejsarsnitt. Vad var det som hände?

– Jag fick en infektion och jättehög feber och bebisen började få hög puls och blev stressad. De undersökte mig och insåg att det var långt kvar av förloppet, iallafall två tredjedelar. Så då togs beslutet. Jag och Anton fick en timme på oss att förbereda oss i lugn och ro, och de kändes faktiskt jätteskönt! Det var min största rädsla innan förlossningen, att det skulle bli akut kejsarsnitt, men där och då så var det min räddning. Jag ville inget hellre än att det bara skulle bli klart!

Förstår! Hur var upplevelsen av snittet?

– Anton fick rulla ner mig till operationen och där nere var det jätteljust. Jag såg det som att jag kom in i himlen, haha. Jag var jättenöjd där nere, det var massa trevlig personal som tog hand som mig och jag fick ligga med armarna utåt. Man är ju helt avklädd, och väldigt utlämnad. Men jag låg där och sa: ”Det känns som att jag är på spa!”, haha. Jag var jättenöjd!

Haha, natt och dag då mot hur det varit innan då, med andra ord!?

– Ja, verkligen! Sen gick det fort. Efter en kvart var hon ute och jag fick direkt se henne och säga hej innan de gick iväg och undersökte henne.

Så härligt! Vi har förstått att ni blev tvungna att stanna länge på BB på grund av din infektion och dessutom åka in en vända till sjukhuset innan läkarna till slut hittade var infektionen satt, och din feber gick ner.

Hur har det varit att landa hemma med Liv efter allt det?

– Jo, det var jobbigt men efter det där var det som vi verkligen kunde börja slappna av och njuta på riktigt. Liv är jätteglad och nöjd och sover bra. Hon vaknar någon gång per natt bara och amningen går bra.

Vad härligt! Hur känns vardagen just nu?

– Man har man kommit tillbaka till det vanliga livet mer och mer. Efter några veckor gick jag här hemma och tänkte att det är helt orimligt att jag ska hinna vattna mina blommor. Haha. Men sen någon vecka senare går man där och vattnar! Snart ska vi åka på lite semester till Dalarna och sen en sväng till Stockholm. Det blir kul att få gå barnvagnspromenader där, där jag kommer ifrån.

Vad kul! Men du, du stängde av meddelande-funktionen på ert stora instagramkonto innan förlossningen och skrev så klokt om att ni ville förbereda er i lugn och ro, utan inspel från andra. Hur gick dina tankar då?

– I slutet där började man ju verkligen förbereda sig för förlossningen och då ville jag kunna välja lite vilken information jag tog in inför en så stor händelse, kände jag. Det var många som ville skicka hejarop och det var fint, och jag uppskattar det verkligen. Men vi behövde vår tid bara för oss.

Förståeligt! Hur går det med kommentarer från andra nu?

– Nu märker jag också att det engagerar med barn. Och många vill tala om vad de tycker och tänker… ni har rätt vagn och ni har fel vagn, ni har rätt sele, ni har fel sele….

Förstår. Hur är det, kan du välja om du vill ta in det eller inte?

– Ja… det är svårt. Samtidigt som jag känner mig ganska trygg i att jag gör det som är bäst för oss så känns det alltid när man får en sådan kommentar. Faktiskt.

Vad är det som känns?

– Det är nog när någon annan tror att den vet bättre för mitt barn, som jag såklart gör allt för. Det räcker ju med att jag är mamma till henne, det måste inte alla andra vara.

Fattar, så klokt. Du en sista fråga, är du och Anton trötta på att bli kallade för Tacoparet eller funkar namnet?

– Haha. Det är helt okej för oss faktiskt. Vi går ju inte runt och kallar oss själva för Tacoparet, haha. Men äsch, det hade kunnat vara värre än att vara ihågkommen för tacos.

Foto: Privat