Morris föddes med bara ett öga: ”Alla är lika värdefulla och vackra”

Linda med sonen Morris.

Morris föddes med bara ett öga – i samma stund blev Linda Grådal en lejonmamma. Och det är i mötet med andra mammor som hon hämtar sin kraft.
– Jag har samlat ett stort nätverk där vi stöttar varandra i med- och motgång kring alla våra barn med superkrafter och olikheter. Systerskapet är oerhört viktigt, säger hon.

Linda Grådal bor i Göteborg och är mamma till tre barn: Bonnie 5 år, Morris 8 år och Julian 10 år. Men hon är inte vilken mamma som helst – hon är en riktig lejonmamma.

Det visste hon inte förrän barn nummer två, Morris, kom till världen.

– Jag ska kämpa med näbbar och klor, med alla medel, för att han ska få den bästa omsorgen och all den hjälp han kan tänkas behöva, tänkte hon i den stunden hon fick veta att han saknade ett öga.

Nu vill Linda och Morris berätta för andra barn och vuxna – visa att det där med att vara annorlunda inte är så farligt. Att vi alla egentligen är ganska lika i våra olikheter.

Familjen Grådal

Linda Grådal

Ålder: 41 år.

Familj: Gift med Martin, barnen Bonnie, 5 år, Morris, 8 år och Julian, 10 år.

Bor: Utanför Göteborg.

Men ska man ta det från början är det här en historia som börjar redan på 80-talet. När Linda själv är tre år gammal och får en lillebror.

– Han föddes utan ett öga och ganska snabbt kunde de se att också det andra ögat saknade synnerv så han kunde inte se över huvud taget, berättar Linda.

Hennes lillebror hade också ett medfött hjärtfel och epilepsi, men då på 80-talet behandlades varje sak var för sig. Läkarna såg på den tiden inget sammanhang, men det handlade egentligen om ett mycket ovanligt syndrom som är ärftligt.

Linda fick tidigt lära sig att vardagen med en funktionsvariation i familjen påverkar stora delar av livet, men – betonar hon – belöningen är också fantastisk på många vis. Redan i ung ålder valde hon att engagera sig på det nationella kompetenscentrumet för sällsynta diagnoser på Ågrenska.

”Jag tror att han saknar ett öga”

En sen kväll, några decennier senare, ligger Linda med kraftiga eftervärkar på Mölndals BB. I ett töcken av smärta hör hon sin mans panikartade stämma: ”Jag tror han saknar ett öga”.

Lindas man Martin sitter med Morris i famnen, men avfärdas av barnmorskan med att ”Det kan man inte se så här tidigt. Alla barn är lite hoptrycka efter förlossningen”.

Men Linda visste omedelbart att pojken hon just förlöst fått samma fel som hennes bror. När pappa Martin och barnmorskan försvinner ut ur rummet med Morris tvingar Linda sköterskan att följa med dem. Hon kommer tillbaka med orden ”han har rätt”.

– Då tyckte jag att livet var fruktansvärt orättvist. Jag var ju redan en storasyster, varför måste jag också bli mamma till ett barn med funktionsvariation, säger Linda och fortsätter.

– Men nu vet jag bättre, är det någonstans det här lilla barnet skulle landa så var det naturligtvis hos oss, säger hon med värme.

Hon minns de första dagarna med Morris.

– Det var tuffa dagar. När läkarna sa att Morris skulle kunna se på sitt enda öga tänkte jag bara att de skulle sluta ljuga.

Linda vägrade tro att Morris inte hade fler funktionsvariationer och väntade bara på att nästa sak skulle komma. Men det kom inget mer. Och först när Morris var sju veckor gammal förstod Linda att han kunde se.

– Jag log mot honom och fick ett leende tillbaka. Först då förstod jag att han kunde se mig.

Underbara år med Morris men även fyllda av utmaningar

I dag är Morris en glad liten pirat, full av kärlek och visdom. Han är en stor liten person, som är mån om allt och alla, social till tusen, ser ganska bra på sitt enda öga och har pianot som största intresse, berättar Linda.

Och hon önskar, med facit i hand, att hon kunde gå tillbaka i tiden och möta den lilla bebisen utan all den oro som på den tiden gjorde att hon knappt kände sig närvarande som mamma.

Morris och Linda vid pianot.

Morris har pianot som största intresse.

Foto: Angelica Hvass

– Jag skulle vilja möta Morris igen som bebis och njuta av det som var då, säger hon och betonar hur viktigt det är att faktiskt få vara ledsen över det som är och har varit.

– Det känns viktigt i allt det här att jag har fått gråta emellanåt för det har varit så tufft. Men också det här att prata om och skratta åt händelser, det är vi alla i familjen bra på, säger hon.

Det har varit åtta underbara år, förklarar Linda, men också en lång och hård väg. För alla. För det gör ont att trycka in en ögonprotes i ett hål där det av naturen inte finns ett öga. Och på små barn måste en ny protes tas fram var tredje vecka. Det finns ingen bedövning.

– Jag försökte amma honom samtidigt för att minska smärtan, men ibland var vi tvungna att söva honom, säger Linda och fortsätter:

– Man måste göra det för annars växer ögongloben och pannan fel, det sjunker in och blir inte symmetriskt, förklarar Linda som ville att Morris inte ska plågas i vuxen ålder av annorlunda utseende på grund av sitt medfödda syndrom.

Vill öka förståelsen för olikheter

Hon minns den där påsken när de skulle åka till Vemdalen och åka skidor. Och hon kvällen innan de ska åka inser att hon aldrig kommer att hitta Morris ögonprotes om han tappade den i snön.

– För det var så det var då, den hoppade ut titt som tätt, berättar hon.

Det visade sig att en av dem som jobbade på ögonkliniken i Skåne skulle åka till Göteborg samma kväll och hon tog med sig ett påskägg till Morris.

– Men det var inte vilket påskägg som helst, det var fyllt med ögonproteser, skrattar Linda.

Och det var där och då som hon förstod att det viktigaste för familjen och Morris var att hitta de där eldsjälarna som förstod, såg Morris och kunde göra deras liv lite enklare.

Morris och Linda i soffan.

Linda och Morris jobbar i dag på att öka förståelsen i samhället för olikheter.

Foto: Angelica Hvass

Linda upplever att varje tilltag, varje hjälpmedel eller utredning de har fått göra har skett bara för att hon slagits för det. Lejonet i henne har fått kämpa fram bland läkare, ögonprotesmakare, för ögonsalvor som saknar recept, specialistvårdsremisser som gått ut och ögonoperationer.

– Och det hoppas jag alla föräldrar vet idag, att det sociala mötet är oerhört viktigt och fungerar det inte så kan man byta, säger hon och fortsätter:

– Det personliga mötet måste kännas rätt i magen. Det är där lejonmamman steppat upp, säger hon och berättar om den första logopeden som, varje gång de skulle gå dit, gav Linda en klump i magen.

När hon berättade om det för en väninna uppmanade hon dem bara att byta.

– Va, kan man det, var min första reaktion. I dag vet jag bättre. När det är rätt så är det lätt, förklarar hon enkelt.

Både hon och Morris jobbar i dag på att öka förståelsen i samhället för olikheter. Genom besök och föreläsningar i klassrum vill de öppna upp kommunikationen och belysa hur viktigt temat kring inkludering är.

– Alla är lika värdefulla och vackra, det gäller bara att se det. Ibland blir det annorlunda, eller som jag och Morris säger: ”Det blir så ibland”.

5 bra böcker med viktiga budskap – för lite äldre barn

Lisa Miskovsky om dotterns autism: ”Jag vill inte gå till angrepp”