Mamman Eva om svårigheterna i att någon säger till hennes son

De flesta vuxna tycker nog samma sak: Det är okej ifall du säger till en annan förälders barn ifall det behövs. Du gör ju det av vänlighet och för att de bryr dig – det handlar sällan om att du vill kritisera någons föräldraskap.

Men för vissa familjer kan det bli knepigt ifall någon annan lägger sig i.

Eva Larsson, 45, är mamma till en son som har en adhd-diagnos. Hon menar att det här är en laddad fråga och något hon gärna förklarar varför.

– Jag fick många gånger frågan om jag inte uppfostrat mitt barn och den frågan sved. Jag gjorde ju allt för att han skulle sitta still som ”alla andras barn”, säger hon.

Mamman om att ha ett barn med adhd-diagnos

I dag är Evas son 14 år och hon förklarar det som att deras liv har varit ”fart och fläkt” redan från början.

– Jag kommer så väl ihåg när vi åt lunch på en restaurang när min son var tre år. Han fick ett utbrott och ville inte sitta still och äta. En äldre man i 60 års åldern kom till vårt bord och frågade om vi inte skulle lämna restaurangen. Han tyckte att min min son störde honom.

Eva berättar att hon vet att folk de mött inte vet att hennes son har adhd, men på grund av tillsägelser och dömande blickar har hon under åren undvikit situationer där de eventuellt skulle kunna få höra kommentarer.

Vilka kommentarer har du fått höra?

– Många har frågat hur jag uppfostrat mitt barn, speciellt i situationer när han inte klarat av att sitta still som alla andra barn.

Visst har det hänt att Eva tycker att andas barn ibland kan vara jobbiga, om de till exempel skriker eller gråter hysteriskt i offentlig miljö. Men istället för att säga till ägnar hon så gott som alltid en tanke åt föräldrarna.

Därför ska man inte alltid säga till andras barn

För oavsett om ett barn har en diagnos eller inte kan det vara bra att ibland tänka till innan man väljer att lägga sig i. Eva förklarar varför.

– Man vet inte bakgrunden till varför barnet beter sig som hen gör. Att säga till föräldrarna eller barnet kan faktiskt sänka den familj som till exempel äntligen lyckats ta sig ut och testat göra saker utanför hemmet.

Hon ger ett konkret exempel på en händelse som hon själv varit med om.

– Jag minns när min son var i sju-årsåldern. Han lekte kurragömma med sina kompisar och klättrade upp i en lyktstolpe, och ingen hittade honom.

– En vuxen som passerade signalerade högljutt. Jag sprang dit och fick mig en utskällning. Hur kunde jag tillåta att mitt barn sitter så högt upp i en lyktstolpe? Det hade jag så klart inte tillåtit.

Hon kan konstatera att allt kan hända med ett barn som har adhd. Deras fantasi och total avsaknad av begränsningar gör livet lite mer spännande.

”Bespara mig gärna kommentarer om att jag inte uppfostrat mitt barn”

Eva säger att hon hela livet har försökt uppfostra sin son med regler, vad man gör eller inte gör. Hon har även varit noggrann med rutiner – för det behövs för att dagarna ska flyta på så bra som möjligt.

– På grund av det finns det inte så mycket energi över när dagen är slut. Jag upplever det ibland som att många inte har förståelse för det.

Men trots det vill hon självklart veta när sonen gjort något, speciellt om det handlar om att han gjort något han inte ska eller gjort en annan person illa.

– Men bespara mig gärna kommentarer om att jag inte uppfostrat min son. Det är så lätt att tycka och döma, men man vet aldrig vad en familj kämpar med.

Foto: Privat/TT