Katharina har levt med sina förlossningsskador i 40 år

Katharina Berggren, 62, fick sitt första barn när hon var 21 år gammal; livrädd för att föda, och med en barnmorska som tyckte att hon inte behövde någon bedövning – ”för det ska minsann göra ont att föda barn”. Hon ville ha kejsarsnitt, men efter flera dygns kamp föddes hennes son vaginalt, vilket resulterade i en allvarlig förlossningsskada som det tog vården 35 år att upptäcka – trots att det stod i hennes journal. År som berövat Katharina enormt mycket livskvalitet.

Allt såg fint ut

Redan efter förlossningen hade Katharina svårt att bajsa. Eftersom det aldrig blev bättre, sökte hon vård. Men allt såg fint ut.

Så i 35 års tid fick hon använda laxermedel dagligen. Toalettbesöken blev en procedur som påverkade hela livet, och hon fick stora problem med tarmarna, vilket senare även orsakade olika typer av matintoleranser och dagliga smärtor.

– Det var förfärligt, säger Katharina.

För att det inte skulle göra ont när hon satt ner lade hon ena benet över det andra, så att skinkan inte skulle belastas. All felbelastning gav i sin tur problem med ryggen och flera diskbråck som följd.

Ingen tyckte att problemet låg på deras bord

Ändå förstod inte vården att allt hängde ihop med en bäckenbotten som var skadad i grunden sedan förlossningen. För hos gynekologen kunde man inte se något fel, och undersökningar av tarmen kunde inte ge någon förklaring. Ingen tyckte att problemet låg på deras bord. Katharinas skada låg nämligen i under slemhinnan i vävnaden. Så det såg fint ut. Men det har inte varit fint.

Katharina försökta leva på så gott hon kunde. Hon var en driven affärskvinna och begravde sig i jobb, träning och sociala aktiviteter, smärtorna och besvären till trots.

Trodde att hon inbillade sig

Hon fick rådet att äta mycket fibrer, motionera mycket och inte stressa. Men det blev inte bättre. Till sist började hon tro att hon bara inbillade sig, och den tanken fick henne att må ännu sämre.

2014 började besvären ta en ännu allvarligare vändning. Hon fick en böld i slidan som var stor som ett plommon. Flera läkare menade att det var en bartolinit, en infektion i en sekretkörtel – en förklaring hon själv var tveksam till.

I flera års tid led hon av smärta, svullnad, konstiga flytningar, slem ur rumpan och otaliga svampinfektioner. För man säger ju inte emot läkarna? Men så en vårdag 2016 kände hon hur något hände i trosan. När hon tittade var den full av bajs och blod. Men till gynakuten fick hon inte komma för man hade ingen läkare inne.

”Patienten bara gråter” står det i journalen från samtalet. Två dagar senare var hon välkommen.

Hål mellan tarm och slida

Det visade sig att hon hade en rektovaginal fistel, en gång som bildats mellan tarmen och slidan. Det gör att man börjar läcka bajs och gas rakt ut i underlivet.

Hon fick en remiss till magnetröntgen. En läkare tyckte synd om Katharina och sade ”jag skriver ’cancer?’ Annars får du vänta ännu längre på tid.”

Efter den fick hon en remiss till Bäckenbottencentrum. Det var 10 månaders väntetid, fick hon veta. 10 månader med bajs genom slidan.

”Jag kan inte vänta så länge, då är jag död”

– Då sade jag: ”Jag kan inte vänta så länge, då är jag död”, berättar Katharina.

Plötsligt fann man ett återbud, och äntligen, via 3D-ultraljud i narkos upptäckte man också den felläkta bristningen som Katharina levt med i så många år. Kirurgen upptäckte också flera andra muskler som gått av i samband med förlossningen.

– Det här var första gången man såg sambandet, och jag kände att någon faktiskt trodde på mig. Jag var inte inbillningssjuk, säger Katharina med sprucken röst.

I så många år hade hon alltså gått med de här skadorna, precis som hon själv alltid misstänkt. Fisteln hade aldrig behövt uppstå om hon bara fått hjälp tidigare. Om läkarna hade samverkat hade man förstått att något var fel.

Vetskapen om detta, i samband med att det krävdes flera operationer innan man äntligen lyckades laga alla skadorna utan att det gick upp igen, gjorde att hon bröt ihop totalt. Hon vågade inte äta, rasade i vikt och fick panikångest. Att träffa vänner eller vistas bland folk var otänkbart, hon kunde inte ens gå en vanlig promenad. Sedan dess har hon varit sjukskriven.

Förutom de rent kroppsliga besvären gjorde skadorna att Katharina släppt få människor in på livet. Hon skämdes och kände sig äcklig. Flera av hennes relationer var destruktiva eftersom hon inte tyckte att hon var värd annat.

Trots allt detta har hon inget agg emot någon.

– Man hade inte kunskapen på den tiden. Tills sist hade det också gått så många år. Det var svårt inse att det var en förlossning som låg bakom.

Så lever Katharina idag

Idag, sex år senare, mår hon bättre. Hon läcker inte längre, men kan fortfarande inte bajsa utan hjälp. Tarmens signaler har slutat fundera efter alla år. Hon är dock fortfarande mentalt utmattad och har ett inrutat liv där förmiddagarna ser exakt likadana ut varje dag för att magen och tarmen ska fungera. Hon plågas fortfarande dagligen av nervsmärta, en följd av skadorna.

I vintras fick hon en pacemaker inopererad i skinkan, för att med nervstimulering minska smärtorna och förbättra tarmregleringen. Den verkar fungera. Hon har gått hos en psykolog i tre år, vilket hjälpt henne mycket, och nu drömmer hon om att kunna börja jobba 25 procent till hösten.

Kämpar för att ingen ska behöva uppleva samma sak

Idag är Katharina djupt engagerad i att förlossningsskador ska tas på allvar av vården och politikerna så att ingen ska behöva råka ut för det hon gjorde.

Det är en fruktansvärd berättelse – som hade kunnat undvikas.

– Om barnmorskan hade lyssnat på mig och fått mig att känna mig trygg hade jag inte spänt mig så. Kanske hade förlossningen gått enklare då. Och om man hade sytt skadan som så tydligt stod dokumenterad i min journal. (Som hon inte begärde ut förrän 2017. Varför skulle hon? Allt såg ju fint ut.)

Om man hade lyssnat på henne då – och om man hade lyssnat på henne när hon sade att allt inte alls var fint.

Foto: Cecilia Ahle