Osynliga arbetet kvinnor gör i hemmet och på jobbet – varje dag

Projektledaren. Tjatkärringen. Slasktratten på jobbet. Kärlekskneget.

Det här osynliga arbetet som kvinnor ser – och gör – men som ofta av olika anledningar går män förbi, får givetvis konsekvenser.

Det syns i utmattningsstatistiken – kvinnor löper över 40 procent högre risk att sjukskrivas på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa. Men det syns också i skilsmässostatistiken: i enbart 20 procent av fallen är det mannen som tar initiativ till skilsmässa. Däremot återspeglas det inte i lönekuvertet eller i den framtida pensionen.

Trots att vi egentligen vet allt detta så är det här fortfarande så pass osynliga strukturer att det från början inte ens var ingången på Ida Östensson och Thor Rutgerssons bok Allt vi inte ser, som är en uppföljare till Allt vi inte pratar om.

– Jag jobbar med jämställdhetsfrågor dagligen, men det var som att det alltid fanns något där som var outtalat. Så vi gjorde en enkät där vi fick över 10 000 svar om vilka jämställdhetsutmaningar man idag ser i sitt hem och sitt jobb, samt vilka lösningar man hittat. Den kombinationen tillsammans utgör en stor del av vårt liv och de påverkar också varandra. Där blev det väldigt tydligt att det som folk mest valde att lyfta var sådant som inte syns, som vi inte pratar om – men som kanske påverkar människor allra mest, berättar Ida Östensson.

Och så växte Allt vi inte ser fram. Att boken har både en kvinnlig och en manlig författare ger den ytterligare intressanta perspektiv och lager. Här blandas författarnas egna erfarenheter, utmaningar och tips med berättelser från enkäten och expertråd. Den i grunden ganska deppiga forskningen och statistiken lättas upp av humor.

– Det här behöver inte vara så himla gravallvarligt. Det kan bli ganska kul också när vi ser de här olika rollerna som vi får, om vi tillsammans jobbar som ett team för att bryta dem, säger Ida Östensson.

För inte ens det faktum att man är engagerad och påläst i jämställdhetsfrågor och djupt medveten om ojämlika strukturer är en garant för att inte kliva rakt i fällorna själv. I boken delar både Thor och Ida med sig av många anekdoter från sina egna liv, där de inser hur skev fördelningen varit i deras, på pappret, jämställda förhållanden – utan att de ens tänkt på det.

Varför är det så ojämställt? Gener vs. samhällsstrukturer

Ett talande exempel är att fenomenet med den kvinnliga ”projektledaren” är så pass djupt inpräntat att i familjer med två mammor är det den som är mer ”feminint kodad” som oftast blir kontaktad först av lärare, och den som kalasinbjudan dimper ner hos. Men varför är det så här olika fördelat? Hur mycket sitter i generna och hur mycket är bara rena samhällsstrukturer?

– Vi vet inte hur mycket som är biologiskt nedärvt, och vad som är invanda roller eller könsmaktsordning, men det spelar inte så stor roll och är så lätt att öva bort bara man är medveten om det, påminner Ida Östensson.

Tusentals år efter att vi plockade bär står vi alltså här och plockar strumpor – och ingetdera får lika mycket credd som att jaga björn eller bygga altan. Men varför har vi inte kommit längre än så här? Framförallt efter decennier att jämställdhetskamp?

– Det har gått fort – och jävligt sakta – på en och samma gång. Nu har kvinnorna kommit in på männens arena, men männen har inte kommit in lika mycket på kvinnornas, och det är ett stort problem, säger Ida Östensson och fortsätter:

– Alla de här sakerna är ofta väldigt små var och en för sig, så då skiter man i att räkna med det. Problemet är när det läggs samman. Om det inte förändras i samma takt på hemmaplan kommer det att bli ännu fler kvinnor som blir utbrända och till slut vill skiljas, för det här klarar jag ju själv, vad ska jag med den här mannen till?

Helt under radarn har det ju givetvis inte gått. Kvinnor har länge sett mycket av det här, men är samtidigt trötta på att vara den som tjatar. Det inte en kul roll – och inte minst är det ännu en roll att få på sig.

Många män vet att de åker räkmacka – men gör inget åt det

En intressant aspekt i det här är att förvånansvärt många män vet om att de glider på en räkmacka. Men om de ser det, varför gör de inget åt det?

– Det är såklart jobbigt att ge upp privilegier, men tänk om män förstod vilka vinster det även är för dem. Samtidigt som man tänker att de kanske skulle göra det oavsett, för den man lever med? Det är väl det som kallas kärlek? säger Ida och fortsätter:

– Men om de visste vad det innebär för deras egen hälsa och relationen med partnern och barnen att vara föräldraledig och ha tid för sitt barn? Vad det innebär att ha socialt ansvar i en relation, så att man inte blir ensam vid en separation, vilket många män blir. Alla är förlorare i en ojämställd värld. Kvinnor mer och på ett tydligt sätt, men vem vill ha en vinst på bekostnad av den man lever med?

Men hur mycket av förändringen ligger på mannens ansvar? Och vill vi byta uppgifter, egentligen?

Många kvinnor säger själva att de gärna både vill och behöver utmana sig i saker som snickeri, renovering, teknik, bilkörning och ekonomi. Men framför allt behöver de släppa ansvaret för projektledningen i hemmet – för annars står man plötsligt där med båda delar.

Många män får kritik vid hushållsarbete

Samtidigt är det är inte en helt okomplicerad fråga. Många män upplever att de inte duger något till i hemarbetet. Det blir ändå bara fel när han försöker, och kritiken resulterar i att han står där osäker och handlingsförlamad. Känns det igen?

Ida tror att en förklaring ligger i att det är så många områden i samhället där kvinnor inte har den yttersta kontrollen, vilket kan göra att det känns rätt tryggt att känna ”här vet jag bäst”. Men vill man nå jämställdhet kan man inte vara den som tycker att allt ska vara på sitt sätt och påpeka varenda litet misstag ens partner gör.

– Många män tänker inte ens på det. De bara känner att de inte duger, för det är också det osynligt. Det är en liten kommentar där, en syl där, en snabb blick där. Men tillsammans ger det en känsla av otillräcklighet.

Vad kan man som kvinna göra för att hitta balansen i det här då?

– Om man själv har insikt i att man gör så här kommer man ofta på sig själv. Då är det bra att påtala det, ”hoppsan” – och kan också ändra sig mitt i handlingen. Allt börjar i samtalet sinsemellan.

Men vart är de skrockande ”I vår familj är det jag som är mannen”? Ja, må så vara på vissa plan – men av över 10 000 svar var det inte en enda kvinna som vittnade om att i deras familj var det minsann annorlunda på den fronten.

Kvinnor gör fler "samtidigtsysslor" i hemmet

En del av problemet är den kvinnliga multitaskingen – alla ”samtidigtsysslor” – att städa av lite i badrummet medan man ändå borstar tänderna, eller göra läxorna med barnen samtidigt som man lagar mat. I många fall är det den skeva arbetsfördelningen som gör att man som kvinna måste göra på det här sättet för att få ihop det, men inte alltid, varför Ida lyfter en i sammanhanget viktig fråga:

– Är det egentligen mannen som försöker andas med magen någon del av dygnet som är problemet?

Mer sofflockstid och "good enough"

För vissa kanske det här funkar, men det är viktigt att synliggöra att man faktiskt gör dubbelarbete. Och just därför är det också viktigt att då och då ta en break, lite sofflockstid. Det kommer alltid finnas saker att göra. Men vi måste bli bättre på att fundera på vad som är viktigast just nu och känna när det är ”good enough”, påminner Ida.

Behöver inte vara 50/50 av allt

Avslutningsvis understryker hon noga att det inte är viktigt att göra 50/50 av allt. Samtidigt råder hon om att fundera över vad vill ni skicka vidare till era barn – och inte minst – vilka kompetenser som kan vara rent av farliga att vara utan i slutändan.

– Med den här boken vill vi ge en medvetenhet. Sen kan man göra vilka val man vill, men man måste åtminstone veta vad det är man väljer.

Osynligt arbete på jobbet: Vem av männen kan ta anteckningar idag?

Det är alltså inte bara hemma som kvinnor gör osynligt arbete. På jobbet löper kvinnor 50 procents större risk att tilldelas så kallade ”icke meriterande arbetsuppgifter” – sådant som inte ingår i arbetsbeskrivningen eller syns för andra. Och inte minst: som tar tid från saker som kan leda till befordran. Kvinnor säger dessutom ja till de här arbetsuppgifterna 50 procent oftare än vad män gör. Allt vi inte ser djupdyker även i detta viktiga ämne.

4 tips att prova

1. För att klara den pinsamma tystnaden och inte säga ”ja” nästa gång någon frågar ”Vem kan ta anteckningar idag?” – prova att istället använda den tiden till att observera vad män gör när den frågan kommer. Det kan bli ganska intressant, säger Ida.

2. Se till att det finns en exitstrategi: ”Visst jag kan göra det där i år, men nästa år får någon annan göra det.” Annars är risken stor att man ”belönas” med att få göra de här extrauppgifterna en gång till.

3. Ställ dig frågan ”Vad skulle jag kunna göra med den här tiden istället för att acceptera att ta på mig det här?” När den tiden ställs mot något du gärna personligen vill hinna med är det lättare att säga nej.

4. Säg ”Jag gör gärna extrauppgifter, men för att ha tid till det här eller det här, som jag är bättre på och som stämmer bättre överens med mina arbetsbeskrivning, så säger jag nej till det här.”

Foto: TT