Malin Karlberg: Pandemin har skapat en generation isolerade mammor och skygga bebisar

Då jag är en rastlös person med stort socialt behov planerade jag att hänga i ett hav av krypande bebisar och kaffesörplande föräldrar på öppna förskolan, sjunga och ramsa på barnrytmiken och ta med minstingen på mammaträningspass.

Dagarna skulle fyllas med luncher ihop med jobbande kompisar, långfikor med lillan sovandes i vagnen och mysiga häng hemma hos såväl lediga kompisar som pensionerade mor- och farföräldrar. En längre utlandsvistelse för hela familjen planerades också in.

Drömbilden byttes mot oro

Sedan kom en global pandemi som vände uppochner på hela världen – och drömbilderna byttes ut mot oron över om pappan överhuvudtaget skulle få vara med under förlossningen. Om mina föräldrar skulle få hålla sitt nyfödda barnbarn i famnen. Och om det ens skulle kännas tryggt att föda en skör liten bebis under samma sjukhustak där människor kämpade för sina liv mot ett smittsamt, dödligt och helt nytt virus.

Ett drygt år in i coronakrisen kan jag konstatera att inget blev som jag hade tänkt mig. Det sociala mammalivet har framför allt utgjorts av huttrande barnvagnspromenader och mammaträningspassen har bestått av burpees i snön med tövattenfyllda gympaskor.

Förlossningsdepressionerna ökar

Mitt hjärta ömmar för de förstföderskor som står utan det nätverk av andra småbarnsföräldrar jag som trebarnsmamma ändå har att luta mig mot. Inom mödravården vittnar man om ensamma föräldralediga som klättrar på väggarna och Folkhälsomyndigheten larmar om ökad psykisk ohälsa, där bland annat förlossningsdepressioner är på uppgång.

Det senaste årets isolering har också skapat en generation av coronabebisar som inte är vana vid att träffa människor utanför sin egen familj – med undantag för BVC-sköterskor gömda under visir och handskar.

Ett återkommande samtalsämne under ur-och-skur-promenaderna med andra föräldralediga är hur folkskygga våra pandemibarn har blivit. Där storasyskonen nyfiket tumlade runt bland pappor, mammor och ungar på öppna förskolan reagerar minstingarna i bästa fall avvaktande, i värsta fall med skräckslagna skrik när utomstående personer närmar sig.

"Vem är tanten som plötsligt vill kramas?"

Plötsligt säger FHM att det är okej att få en kram av mormor. Roligt för mormor. Men vad tycker barnbarnen? Jo, de undrar vem tusan den där tanten med utsträckta armar är och varför hon plötsligt inkräktar på deras personliga sfär. Är detta alltså samma person som tidigare hållit sig på två meters avstånd utomhus, iklädd bylsig dunkappa, mössa och munskydd?

Efter sommaren ska en stor andel av dessa coronabarn skolas in på förskolan – och inte heller där är någonting som det brukar. Förskolebarn tillhör en av de åldersgrupper där covidsmittan nu ökar som mest och på många förskolor råder hög personalfrånvaro.

– Nu under pandemin genomför vi inskolningen utomhus, förklarar förskolechefen när jag når henne på telefon och jag tvärstannar mitt i promenadsteget.
– Utomhus?

Inskolning från utsidan

Ur smittsynpunkt är det givetvis både rimligt och vettigt. Men ur föräldrasynpunkt känns det otroligt märkligt och sorgligt. Ska jag och min man inte alls få se insidan av den plats där vår yngsta dotter ska tillbringa sina vardagar?

Vi har vant oss vid att lämna vår femåring och vår snart-åttaåring vid dörren, men kommer vi inte ens få följa med vår minsting in i hallen på den plats som för henne kommer att vara helt obekant? Hur ska det överhuvudtaget gå att skola in en ettåring som inte får ha med sig någon anknytningsperson in i verksamheten?

Vår anpassningsförmåga är otrolig

Förmodligen går det alldeles utmärkt. För om det är något vi alla fått lära oss det senaste året, om såväl oss själva som våra barn, är det hur anpassningsbara vi människor trots allt är.

Som vi har slitit för att hålla modet uppe under denna underliga tid. Ställt in och ställt om. Hållit i och hållit ut. Måtte det nu vara mållinjen vi skådar i fjärran, med sommarväder på ingång och massvaccinationer på väg.

Visst förtjänar varje mormor sin omfamning, men till alla andra bebisföräldrar som kämpat vill jag skicka en minst lika stor kram. Och en extra varm sådan.

Det är vi värda, efter alla frusna utomhusfikor.

Foto: Privat