Motherhoods profiler berättar om upplevelser och tankar kring mammaskam

Nina Campioni och Josefin Hullldin med deras barn

”Det hon inte visste var att det enda jag försökte göra dagarna i ända var att trösta mitt barn, en uppgift som hans magsmärtor gjorde omöjlig”, berättar Motherhoods bloggare Josefin Hulldin om när hon blev mammaskammad.
Men historierna är fler. Här delar våra profiler sina tankar om mom-shaming.

Oavsett när och hur du får höra den där lilla kommentaren ger den ändå en lika stor klump i magen. Att vara mamma är en stor uppgift och kan ofta kännas som svår. När vi får möta blickar eller höra kommentarer om hur vi är eller gör i vårt föräldraskap kan både självkänsla och självförtroende som mamma påverkas.

Motherhoods profiler berättar när de känt sig mammaskammade

Som undersökningen Novus gjort på uppdrag av Motherhood visar, har majoriteten av alla svenska mammor en eller flera gånger upplevt att de blivit skammade i sin roll som mamma.

I artikelserien Slutskammat vill vi förstå. När känner vi oss skammade och hur tar vi kål på mom-shaming? Vi lät Motherhoods bloggare dela sina erfarenheter och tankar!

Det här är Motherhoods artikelserie Slutskammat:

1:06

Efter reklamen: Mammaskam – en manet som bränner till

(1:06)

Josefin Hulldin, mamma till Noah: ”Det hon inte visste var att det enda jag försökte göra dagarna i ända var att trösta mitt barn”

Josefin Hulldin och sonen Noah

Josefin Hulldin kommer fortfarande ihåg när hon blev utsatt för mom-shaming.

– Jag har tyvärr liksom många behövt uppleva mom-shaming ett antal gånger sedan Noah kom till världen. Ett minne som gör lite extra ont var när Noah var tre veckor gammal och hans kolik precis hade blossat upp. Jag var nybliven mamma och försökte ta mig an rollen med ett litet knyte som skrek av smärta åtta timmar om dagen. Jag vågade inte gå för långt från hemmet då jag var rädd att han skulle börja gråta okontrollerat och att folk då skulle se mig som en dålig mamma som inte kunde trösta mitt barn.

Men en dag vågade jag mig på en längre promenad än vanligt. När Noah vaknar upp och gallskriker av smärtorna i magen, börjar jag i panik göra allt i min makt för att lugna honom. Då kommer en äldre kvinna och slänger ur sig orden ”ska du inte trösta ditt barn?”. Det hon inte visste var att det enda jag försökte göra dagarna i ända var att trösta mitt barn, en uppgift som hans magsmärtor gjorde omöjlig. Med dom orden fick hon mig att känna att det var mitt fel och det tog långt tid att skaka av mig den känslan.

Amit Tewolde, mamma till Cordelia, Milian och Zoe: ”Efter den dagen har jag ALDRIG låtit någon tala om för mig vad som är bäst för mina barn.”

Amit Tewolde och hennes tre barn

Efter fem långa veckor valde Amit att flaskmata sitt barn, vilket hon mammaskammades för.

– Jag hade just fött mitt första barn och amningen gick fruktansvärt dåligt. Jag kämpade på i fem veckor och ammade på såriga bröst med svampinfektion – trots att en del av min bröstvårta trillat av. Jag hade äntligen kommit fram till att flaska var det som skulle funka för mig och min lilla tjej och det blev verkligen toppen även om jag kände skam över att inte ens ”kunna ge mitt egna barn mat”. Det som skulle vara det naturligaste av allt. Amningshysterien var vid den här tiden, för 13 år sedan, i full blom.

Så småningom vågade jag ta mig ut med min bebis på två månader och gick ut på en fika med min bästis. Lite försiktigt såg jag mig om när det var dags för mat till lillan. Blandade snabbt ihop ersättningen och började mata. Min kompis gick för att fylla på sin kaffe och just då passade han på att komma fram till mig. Han hade spejat ett tag och såg nu sin chans. Han smög fram bakom mig och sa: ”Du vet väl att mammas mjölk är det bästa för barnet. Det där i flaskan är inte ens hälften så bra.”

Jag hade ingen bra comeback utan bara smälte ihop till en klump av skam. När min kompis kom tillbaka såg hon att något hade hänt. Tårarna brände men jag höll in de och sa bara att det var dags att gå. Inte förrän vi var långt ifrån caféet berättade jag. Tror fan att hon hade ett antal comebacks på rad. Efter den dagen har jag ALDRIG låtit någon tala om för mig vad som är bäst för mina barn.

Elin Carlson, mamma till Ella och Nina: ”Det skapar bara osäkerhet, ledsamhet och ilska”

Elin Carlson

Elin Carlson menar att hon inte blivit utsatt för mammaskam – men vet att fenomenet finns.

– Jag har själv aldrig blivit mammaskammad, åtminstone inte vad jag kan komma ihåg. Men jag vet ju att det är ett utbrett fenomen som jag tycker är otroligt meningslöst. Det finns inget konstruktivt what so ever med det, inte ens om det som sägs ska uppfattas som peppande eller att man menar väl. Det skapar bara osäkerhet, ledsamhet och ilska. Mitt tips är att fråga och lyssna in om det finns något problem och i så fall erbjuda hjälp. Annars tycker jag man ska hålla sin åsikter för sig själv. Sluta mammaskamma!

Vanja Wikström, mamma till Iggy och Tintin: ”Jag stött på väldigt mycket fördomar, en hel del påhopp faktiskt och en rejäl skopa mom-shaming”

Influencern Vanja Wikström

Många hade synkpunkter om att Vanja valde föda med kejsarsnitt.

– Min erfarenhet av mom-shaming är, tack och lov, relativt begränsad – men ett område där jag faktiskt har stött på det är just när jag har fött mina barn. Jag har fött båda mina barn med planerade kejsarsnitt och för mig har det aldrig varit ett alternativ att föda vaginalt och här har jag stött på väldigt mycket fördomar, en hel del påhopp faktiskt och en rejäl skopa mom-shaming.

De som har kritiserat mig har menat att jag har satt mitt eget bästa framför mina barns, att jag är fåfäng, att jag kostar samhället pengar, att jag inte föder ”naturligt” och så vidare. Så där har jag tyvärr varit tvungen att förklara mig väldigt mycket och ta en väldig debatt, inte sådant man är väldigt sugen på att göra när man är höggravid och ska föda barn. Det har varit en tråkig upplevelse skulle jag säga – som jag gärna hade varit utan.

Nina Campioni, mamma till Essie och Rocco: ”Det är tydligt att den som skickar iväg budskapet egentligen skulle behöva tänka efter lite”

Nina Campioni

På sociala medier är det så enkelt att kommentera, säger Nina.

– På ett sätt är det sorgligt att det finns mammaskam, men det är ju heller inte konstigt att det är ovanligt. Jag minns tiden innan sociala medier, då skvallrades det istället. Så det är ju bara en ny form känns det lite, det har funnits länge på något vis. Men det har kanske fått nya proportioner nu, på nätet, som är hemskt. Jag tänker att man kan gå enligt gammal devis, alltså skriv inte till någon om du inte vågar säga det face to face. Då tror jag det är ganska mycket som försvinner bara där, om man kan börja tänka så.

På Instagram finns det en filterlöshet att man tror att man kan spy ut vad som helst för att det är så lätt, man ser ju inte hur den som får kritiken verkligen mår eller hur den känner. Det gör man i ett direkt möte, då märker man direkt om något landar fel. Jag tycker att man ska försökta tänka att det inte är hos mig felet ligger utan det är hos den som kritiserat eller skammat. Lita på din egen magkänsla, du gör rätt. Gå efter det du känner är rätt för dig och er. Det finns ett gammalt säg: Om någon pekar på någon så går ett finger fram, resten av fingrarna går tillbaka på den som pekar. Det är tydligt att den som skickar iväg budskapet egentligen skulle behöva tänka efter lite.

Asabea Britton, mamma till två barn: ”Det tog på mig ganska hårt, antagligen därför jag kommer ihåg det”

Bloggaren Asabea Britton

Asabea fick höra kommentarer om att hon ammade sin sin för länge.

– Långtidsamningen är den grej som flest har haft synpunkter på som har varit högst personligt för mitt föräldraskap. Det har varit enstaka personer som kommenterat. Någon i min närhet som har sagt att det kanske är dags att sluta amma nu. Jag ammade min son tills han var tre år. Och sen har det varit folk på Instagram, främlingar som inte känner mig, som har haft åsikter om det. I värsta fall har de väl sagt att det är äckligt och att de blir så äcklade av att se det här och frågat varför jag måste amma så länge, ja ifrågasatte det helt enkelt. Det tog på mig ganska hårt, antagligen därför jag kommer ihåg det.

Louise Edlund Winblad, mamma till Märta, Maja och Nou: ”Jag tror faktiskt man måste bromsa de här skamkänslorna man känner”

Louise Edlund Winblad

Louise berättar om hur det kändes när hon valde att ha barnen länge på förskolan.

– Det här med barn och tid på förskola tyckte jag var jobbigt. För vi var två stycken som jobbade mycket och jag kände hela tiden att alla säger att ”det bästa för barnen är att vara med sina föräldrar” och här har jag barnen på förskola långa dagar. Men det går ju att vända och vrida på det också. Det bästa för barnet kanske är att se att två föräldrar jobbar och att jag som mamma har en trygghet om jag och barnens pappa inte skulle vara tillsammans i framtiden så har inte jag satt mig i en knepig ekonomisk situation och så vidare. Det finns så mycket mer nyanser i det. Det är inte enkelt. Det var inte enkelt att ta de besluten då heller. Båda kanske borde ha gått ner i arbetstid… ja… det finns massor av nyanser och variationer på det där.

Det går liksom inte att säga att något är det bästa för barnet. Jag tror faktiskt man måste bromsa de här skamkänslorna man känner. För ofta hamnar man ju faktiskt i att man skäms för att man inte gjort något som var bra för sitt barn. Sen får man fundera på vad som skaver: Okej det är att jag har mina barn mycket på förskola. Antingen landar man i att ”Okej jag vill nog att jag och min partner om jag har en går ner i tid”. Eller så landar man i att okej det är nog de här alternativen som finns för oss. Att man faktiskt tänker hela tanken rakt igenom och inte fastnar i att man har en skamkänsla för något.

En till sak jag brukar tänka är att de här åren när barnen är små går så fort. Att jag höll på att dividera och skämdes för att jag var dålig när det är en så pytteliten del av barnens liv. Nu är de åtta och nio och nu är det såhär ”spela roll att jag hämta dem en halvtimme eller en kvart senare”. Det är ju liksom inget som gör skillnad för dem nu.

Julia Wiberg, mamma till Norma och Maj-Lis: ”Jag tror att man som mamma har lätt att uppfinna skam”

Julia Wiberg med barnen Norma och Maj-lis

Julia tror att sociala medier gör att man som mamma själv kan uppfinna mammaskam.

– Jag upplever inte att det är något aktivt som folk säger till mig, verkligen inte. Men jag tror att man som mamma har lätt att uppfinna skam för att man ser så mycket från sociala medier. Typ städade frukostar med croissanter och nypressad juice och man själv sitter där med en torr macka och typ barnet äter sylt ur burken. Så jag tror det är mer så för mig: att jag ser saker och själv lägger en skam i mig snarare än att någon säger något. Så det är inte dom det är jag, haha.

Nånting som jag brukar tänka på ganska aktivt är att själv inte dela med mig av så perfekta grejer på Instagram för jag märker att det stressar andra. Och det är det absolut sista jag vill, att någon annan ska tro att jag bara gör hemlagad mat till Maj-Lis. Hela hon är en klämmis så ingen ska tro det. Men häromdagen hade jag gjort jättegoda mandelbollar och då la jag ut det en bild på att hon åt dem. Och då var det så många som skrev att ”Åh jag ger ju bara mitt barn burkmat, nu fick jag ångest”. Och det ger mig ångest, för det är det absolut –ABSOLUT – sista jag vill att någon ska få ångest av det jag publicerar. Jag tror att man får tänka en extra varv. Sociala medier är ju inspirerande men kan också vara ångestframkallande. Jag brukar faktiskt avfölja dem som bara delar med sig av innehåll där det ser HELT fläckfritt ut. Det skapar faktiskt panik i mig även om jag har en rationell hjärna som tänker att de såklart också har kaos och skrik och allt möjligt. Sen tror jag också att man får påminna sig själv om att alla har det sådär… att barnen skriker, barnen vägrar äta det man stått och lagat hela dagen, barnen bråkar… Man får lite påminna sig för det är ingen som bara har det helt smooth. Eller jag tror inte det iallafall.

Paulina Gunnardo, mamma till två flickor: ”Mammaskammande kan vara riktigt hårt, eller ta hårt även om det sägs i välmening”

Paulina Gunnardo

För Paulina tog det att innan hon kände sig trygg i sitt föräldraskap.

– När jag blev förälder märkte jag att en del kommentarer tog hårdare på mig än andra. Det kunde vara från personer som trodde sig veta exakt hur mitt barn funkade och exakt hur jag skulle göra som förälder när något utmanade. Det var ju bara det att dom inte visste det och det blev tydligare ju mer tiden gick. Det tog ett tag innan jag kände mig tryggare i mitt eget föräldraskap och mina egna beslut, och kunde låta det där rinna av mig med påminnelsen om att de faktiskt inte har hela bilden. De hade helt enkelt inte koll.

Mammaskammande kan vara riktigt hårt, eller ta hårt även om det sägs i välmening. Och om det där som sägs hårt och dömande vill jag säga att om man vill förändra något för någon, om man tror sig veta något, som man tycker är viktigt, så funkar inte förminskande, skuld och skam som metod. Det är verkligen BARA otrevligt och säger mer om den som säger det, än om den som får ta emot det. Mer pepp åt folket!

Foto: Privat

TV: Det här är "mom shaming"
0:44

Efter reklamen: TV: Det här är "mom shaming"

(0:44)

Mer läsning för dig

Anna-Carin: Jag blev skammad för att gå tillbaka till jobbet "för tidigt"

Motherhood lyfter mom-shaming i nya artikelserien Slutskammat

Majoriteten av svenska mammor har upplevt mom-shaming