Anknytning funkar olika för alla – här är 6 saker du vill förstå om processen

De flesta nyblivna föräldrar vittnar om att de första månaderna är en omtumlande tid. Vad är det för liten person som kommit in i ditt liv och hur ska er vardag funka nu? När ska man få återhämtning? Kommer livet kännas normalt igen?

Frågorna och funderingarna är många.

Se också. Här är Motherhoods expertpanel

Ibland framställs första tiden med bebis som enkel och många upplever att det finns en norm, av att redan när bebisen är i magen ska kärlekskänslor och längtan växa fram. Men så är det inte för alla.

För vissa tar det tid för kärlekskänslorna att växa fram, för andra exploderar känslorna för bebisen direkt.

– Vi behöver vara snälla mot oss själva och acceptera hur just vi är. Ibland tar det lite tid att knyta an och det behöver inte alls innebära att du är en dålig förälder som inte älskar din bebis. Alla människor är olika och känslor kommer och går i perioder. Du gör ditt bästa och försök lita på att det håller, säger psykoterapeuten Renée Grundström till Motherhood.

Hur funkar anknytning? 6 saker du vill veta

Här beskriver Renée Grundström sex saker hon tycker vi alla borde du kan tänka på för att bryta normer och skambeläggande av våra anknytningsprocesser.

1. Att knyta an kan ta lite tid

Hur lång tid det tar att knyta an är individuellt och vi kan behöva hitta en acceptans inför att man känner på olika sätt. Man är inte en bättre eller sämre förälder beroende på när man landar i känslorna för sin bebis. Dessutom har vi lättare för närhet i perioder och det är helt okej att det går upp och ner, såvida du inte är deprimerad, inte känner igen dig själv och dina reaktioner, för då kan du behöva söka professionell hjälp. Du och ditt barn behöver hitta ett sätt som fungerar just för er. Försök att titta på dina egna förutsättningar, sänk kraven och acceptera att livet måste få vara som det är. De allra flesta föräldrar är good enough.

2. Alla känner sig otillräckliga ibland

Alla föräldrar känner skuld eller skam över något någon gång och på något sätt så ingår detta i föräldraskapet. En del känner skam över att inte känna rätt saker eller att det tar tid att knyta an, andra för att de jobbar för mycket eller för att de inte tycker att det är kul att leka med sina barn. Man behöver ha med i beräkningen att man som förälder kommer känna sig otillräcklig och att det inte betyder att man är en dålig förälder. Det är svårt och utmanande att vara förälder, var därför snäll mot dig själv.

3. Sätt gränser mot omgivningen

En utmattad mamma kommer ha svårare att orka svara på barnets signaler, bära barnets känslor och helt enkelt finnas tillgänglig – detta kan påverka förmågan att knyta an. Därför är det så viktigt att sätta gränser mot omgivningen och försöka se till att få så goda förutsättningar som möjligt att orka med. Det kan till exempel handla om att tacka nej till besök, att den andra föräldern ger barnet flaska på natten så att mamman kan sova eller att inte boka upp sig på aktiviteter den första tiden. Försök känna efter vad du orkar och vill och lägg andras förväntningar åt sidan.

4. Din egen anknytning till dina föräldrar är inte avgörande

Många som haft en jobbig uppväxt kan vara oroliga att föra över otrygghet till sina barn. Det behöver inte vara svårt att knyta an till sitt barn även om man själv haft en tuff uppväxt, men ibland kan det försvåra. Givetvis påverkas vi av uppväxten och anknytningen till våra egna omsorgspersoner, men anknytningen kan också förändras. Lite förenklat, så kan det vara så att om dina föräldrar exempelvis hade svårt att spegla dig som liten när du var ledsen kan det i vuxen ålder vara svårare att hantera eller acceptera de känslorna hos dig själv och andra. Det kan vara bra att vara medveten om hur man själv fungerar, för att inte behöva känna skam kring våra brister, och komma ihåg att vi inte valt den anknytningsstil vi har. Titta på dig själv med lite nyfikenhet utan att klandra dig och försök att jobba på det som känns svårt, kanske tillsammans med en psykolog eller psykoterapeut.

5. Anknytning i syskonskaran– barn nummer två, tre, fyra...

Man kan uppleva att sättet man knyter an till sina barn kan skilja sig åt i syskonskaran. Många gånger slappnar man av mer med det andra barnet eftersom man vet att känslorna kommer utvecklas. Man är trygg i att den eventuella oron med första barnet löste sig. I många fall kan det då vara lättare att vara lugnare i relationen till det andra barnet. Om det första barnet var väldigt enkelt och sov och åt som en klocka och barn nummer två är mer krävande, kan det dock bli lite av en chock. Detta kan påverka hur man knyter an till det nya syskonet utifrån förväntningar och förutsättningar. Det behöver inte alls bli sämre utan bara olika.

6. Det går att reparera anknytning

Det kan vara skönt att veta att en anknytning som störts inte innebär att det är omöjligt att reparera. Anknytningen kan försvåras om mamman exempelvis har en förlossningsdepression, går igenom sorg, mår psykiskt dåligt eller av annan anledning har svårt att vara mentalt närvarande med sitt barn. Det kan kanske då finns en annan närvarande förälder eller omsorgsperson som kan ta vid. När mamman sedan mår bättre igen kan man börja bygga upp på nytt, det är inte för sent. Ingen väljer att bli deprimerad eller lida av psykisk ohälsa.

Foto: TT, Renée Grundström