Hur hanterar man en 2,5 åring som slåss och sparkar?

Veckans läsarfråga handlar om barn och trots som förmodligen är något de flesta föräldrar kan känna igen sig i. Mamman som skrivit in undrar hur hon ska bemöta sin tvåårings utåtagerande beteende. Hanna Fisher, leg. psykolog och psykoterapeut på Moment psykologi och barnläkaren Kajsa Kaijser vägleder.

Psykologen: Den krassa sanningen är att bråk ingår

Tack för din fråga! Att vara förälder till en 2,5 åring är inte alltid lätt. I den åldern är barn rent statistiskt som mest utagerande och perioden mellan två och tre år kallas ofta av barnpsykologer för ”frontalkrockarnas tid”. Studier visar att det uppstår små konflikter mellan två- till treåringar och deras föräldrar var tredje minut och större konflikter tre till fyra gånger per timme. Kan man undvika bråk? Nej, den krassa sanningen är att bråk ingår. Trots är en normal och nödvändig del av självständighetsutvecklingen. Att ert barn ofta blir arg och utagerande kan alltså sägas vara förväntat. Vissa barn har dessutom ett extra hett temperament och har svårare än andra att reglera och lugna sina känslor. Har man ett sådant barn är det lätt att man som förälder känner ilska eller skam över att det inte alltid blir som man föreställt sig (i affären med en skrikande unge på golvet) och att man inte alltid kan vara den förälder man önskar. Glöm då inte att föräldraskapet är en skapelseprocess mellan dig och barnet. Har man ett lugnt barn är det lättare att vara lugn och så vidare.

Mitt första råd är att försöka tillämpa acceptans kring att bråk kommer uppstå samt självmedkänsla framför självkritik när man tycker att man inte räckt till. På samma sätt som bråk ingår, så ingår ”reparation”; att kramas, mysa och tanka på relationskapitalet. Tänk även på att ert barn snart blir äldre och kanske inte längre kommer ha behov av att kommunicera genom utbrott. Var tålmodiga med ert barn och er själva!

Mitt andra råd är att fylla på det positiva. Sänk kraven och stressen så att ni orkar med. Hur mycket tid och ork har ni för att kunna leka, prata och lösa konflikter utan att själva tappa humöret? Behöver ni avlastning eller mer tid för återhämtning? Det är lätt som förälder att fastna i ett ekorrhjul av tjat, tillsägelser och krav. Chansen att barnet samarbetar är mycket större om man hinner ha några bra stunder tillsammans mellan kraven. Ha som grundregel att tilltala barnet med fler positiva kommentarer än negativa förmaningar. I studier har betydelsen av det som sker precis före en konfliktsituation betonats. Ta påklädning som exempel. Om du som förälder först sätter dig ner och småsnackar, busar eller leker lite ökar chansen att barnet sedan accepterar kravet. Det kan vara bra att så att säga ”mjukstarta” innan kravet kommer. Den tid man tar för att ”tanka på” innan tjänar man oftast in när konflikten sedan uteblir. Det är förstås en utmaning hinna med detta mitt i stressen, men ni kanske kan klämma in några sådana korta stunder i vardagen.

Mitt tredje råd är att fundera på när slagen och sparkarna kommer; om det är specifika situationer eller rutiner som det bråkas kring? Är det då barnet är hungrigt, trött? När barnet är med någon särskild person eller i en viss miljö? Är det ofta vid stressiga lämningar eller efter en lång dag i förskolan? Är det lika mycket på helger som på vardagar? Kartlägg gärna detta under några veckor för att få koll på eventuella samband. Den bästa konfliktlösningen är ofta den som görs innan ett utbrott uppstår och utifrån vad som framkommer i ert detektivarbete kan ni sedan förebygga vissa utbrott. Exempel på saker man kan testa är att sänka krav/ge mer guidning och hjälp i situationer där ilskan ofta uppstår eller ge fler mellanmål vid ”sårbara” stunder på dagen (då blodsockret är lågt). Tänk också på att tvååringen inte har ett tillräckligt utvecklat språk för att sätta ord på sina känslor, varför utbrott kan vara ett sätt att kommunicera behov. Att sätta ord både på egna känslor och på det ni tror att ert barn känner kan därför vara hjälpsamt. Att känna sig förstådd lugnar ofta ned de heta känslorna!

Mitt fjärde råd är att ha tydliga rutiner. Klassiska bråkstunder är övergångar (till och från förskolan, vid läggning). Ofta tror vi föräldrar att vi förberett barnet fastän barnet inte alls känt det så. Barn kan inte överblicka tid eller läsa klockan så rutiner är deras sätt att strukturera upp tid. Tydliga och återkommande rutiner liksom påminnelser (”Nu ska vi gå om fem minuter”. ”Efter det här kapitlet ska vi släcka lampan”) är därför ofta något som ger barnet ökad känsla av kontroll och som minskar risk för utbrott och låsningar.

Mitt femte råd är att ställa rimliga krav och att välja konflikter. Om du väljer dina nej med omsorg kommer du dels orka följa upp dessa uppmaningar på ett konsekvent sätt och dels kommer barnet att förstå att detta ”nej” är ett riktigt ”nej”. En anledning till att tjat fungerar rätt kasst är att barnet snabbt lär sig att man inte behöver bry sig om nejet då föräldern kanske ger sig efter en stunds tjat. Att välja sina strider är viktigt, men svårt i stunden då man är stressad. Sätt er därför ned hemma och diskutera igenom vilka situationer som verkligen är ”nej-situationer” och värda ett utbrott. På så sätt ligger man steget före och undviker att egen dagsform styr dessa mikrobeslut alltför mycket.

Om detta trots allt känns för svårt att hantera själva uppmanar jag er att söka professionell hjälp hos en psykolog på vårdcentralen eller via kommunen som ofta erbjuder kostnadsfria föräldrautbildningar med inriktning mot att hantera konflikter.

Foto: Motherhood/TT