Tanken på att vaccinera min 11-åring påverkar mig psykiskt

Vaccin har blivit en del av vår vardag. Vad som förr kunde handla om ett par sprutor under det första levnadsåret eller inför långresan har blivit samtalsämnet på allas läppar och det sätt vi hanterar pandemier och vanliga sjukdomar. Men hos en del väcker tanken på att spruta in ett främmande ämne mycket oro och ångest. Om detta handlar veckans läsarfråga som besvaras av psykologen Hanna Fischer från Motherhoods expertpanel.

Psykologen: Ibland hamnar vi människor i ett överdrivet riskkalkylerande

Att känna oro inför ett nytt vaccin är fullt naturligt. Evolutionen har gjort oss människor försiktiga inför nymodigheter av en anledning! En förfader som ohejdat hade kastat sig in i situationer utan att kalkylera kring eventuella risker skulle inte ha överlevt särskilt länge. Att driva runt på savannen själv utan sin flock eller tillgängligt skydd eller att äta okänd mat i stora mängder har helt enkelt inte varit ett beteende som gynnat människans framväxt och överlevnad. Att förutse risker och att oroa sig kan alltså vara ett bra sätt att förbereda sig på utmaningar som kan dyka upp. Ibland blir oron dock så stark att det blir ett problem och ibland kan vi människor hamna i överdrivet riskkalkylerande. Min erfarenhet som psykolog är att oro ofta har sitt ursprung i upplevd brist på kunskap och information. Därför tänker jag att det första steget är att tillskansa sig kunskap via tillförlitliga källor. Att ta reda på vad tillgänglig data säger om för- och nackdelar och att sedan lägga alla kort på bordet gör att du kan göra ett välinformerat beslut.

Nu vet jag inte vad din oro exakt handlar om, hur utbredd den är eller om den hindrar dig inom andra områden än vaccinfrågan, men du antyder i frågan att du påverkas psykiskt. Därför vill jag nämna några saker om att hantera oro generellt. Orostankar kan kännas mycket verkliga och påträngande. De kan dessutom upplevas som okontrollerbara. Eftersom orostankar skapar obehag försöker vi ofta bli kvitt dem genom att antingen fördjupa oss i dem genom mer oroande eller genom att undvika att tänka på dem. Det luriga är dock att inga av dessa strategier fungerar i längden. Försök istället att skriva ned orostankar som uppstår under dagen och återgå därefter direkt till det du var sysselsatt med. Avsätt sedan en särskild tid på dagen då du går igenom dina orostankar. Försök då att definiera vad din oro handlar om. Vad tror du kan gå fel? Hur sannolikt är det att det du oroar dig för kommer att inträffa? Vad talar för att det kommer inträffa? Vad talar mot? Hur ska du hantera det om det inträffar? På vilket sätt kommer det att ske? Vad kommer konsekvenserna att bli? Vad är det värsta som kan hända? Försök att på detta sätt ta ett steg bort från känslan och fokusera och ta reda på fakta.

Ett annat steg för att minska oro är att lära sig att bli medveten om när man fastnar i oro eller då konstruktiv problemlösning övergår i ohjälpsam oro. Att oroa sig ger ofta en känsla av att man ”gör vad man kan för att lösa problemet”, men leder oron till att du verkligen löser problemet? Om du lägger märke till att du funderat på ett problem i mer än exempelvis tre minuter kan du ta en paus och ställa dig frågan: Har jag fått ökad insikt eller gjort några framsteg i problemlösningen genom att tänka på detta? Hur mår jag av att tänka på detta? Håller jag verkligen på att lösa ett viktigt problem eller har jag mer fastnat i oro där samma tankar tuggas om och om igen?

Att sluta oroa sig helt kanske inte är ett rimligt mål eftersom oro ändå kan vara ett hjälpsamt sätt att tänka igenom saker. Men att dra ned tidsåtgången för oro är ofta ett bra drag om man känner att oron brer ut sig till ingen nytta. Varmt lycka till!

Foto: TT/Motherhood